– Det är många som arbetat och försörjt sig här inne, säger Hofors hembygdsförenings Anita Drugge när vi lite turligt får chansen att gå in i det mörka anrikningsverket i Långnäs där inte många satt sin fot de senaste 40 åren.

Det finns inte mycket kvar här, men spåren av gruvdriften som kom i gång i slutet av 1700-talet och det som la grunden till dagens Hofors känns överallt i väggarna.

Duktig på jämn kvalitet

– När SKF köpte Hofors 1916 gjorde man bedömningen att det fanns malm för minst 30 år framåt, att det fanns en arbetarstam med långvarig erfarenhet av att göra stål och att man var duktig på att hålla jämn kvalitet, berättar Anita Drugge.

Själva Nyängsgruvan ligger en bit bort och den är svår att se eftersom allt är igenvuxet i dag, men den hade brytning ner till över 600 meter och brytningen pågick fram till 1965 och var öppen 1980.

Farfar var i gruvan

Mikael Nyman hade en farfar som arbetade i gruvan och har sedan ett drygt år tillbaka köpt hela anläggningen och börjat röja på marken.

– Det är åtta, nio hektar. Jag är uppväxt här. Farfar var arbetsledare i gruvan och jag var med honom på jobbet och har sprungit i de där lokalerna när jag var mindre, säger Mikael Lundman som tänker rusta delar av anläggningen på sikt.