De fem senaste åren har det skett en lavinartad ökning av så kallade direktkremeringar. Det vill säga när kroppen tas direkt från sjukhuset till krematoriet och askan sedan sprids eller begravs utan att någon anhörig är med.
Fram till 2012 gick 2,8 procent av begravningarna gick till på det viset, i dag är det nära sex procent. Och enligt Sveriges Begravningsbyråers Förbund är det våra fullbokade liv som ligger bakom ökningen.
– Det är semestrar, konferenser och mycket annat som styr, säger Ulf Lernéus, vd på Sveriges Begravningsbyråers Förbund. Så anhöriga vid dödsfall och begravningar prioriterar annat.
LÄS MER: Starka reaktioner på artikeln ”Stressat ända in i döden”
Den döde står inte längre i centrum
Lagen säger att kroppen måste vara begravd i jorden eller kremerad inom en månad. Snittiden ligger i dag på tre veckor och 70 procent av de anhöriga vill ha begravningen på en fredag vilket ger hårt tryck på just den veckodagen och får även till följd att kropparna blir liggande allt längre på bårhusen.
Även hos Svenska kyrkan känner man av den här trenden.
– Det uppskruvade tempot vi har i samhället får det här yttringarna, säger Karin Sarja, kyrkoherde i Gävle pastorat. Vi kanske ska bromsa in det, döden kommer aldrig lägligt. Det finns något fint och läkande i att vara i det som hänt, en nära och kär har dött, då måste vi låta det ta tid, vi kommer inte undan döden. Det är inte farligt, men det är klart att det är jobbigt.
– För tio, tjugo år sedan stod den döde i centrum, i dag har det flyttats över på de efterlevande, säger Ulf Lernéus.
MISSA INTE: Så får du lokala nyheter i SVT:s app