Lördagen 25 april inträffade det som många nepaleser länge befarat. Flera kraftiga jordbävningar slog mot landet, orsakade katastrofal förödelse och tusentals människor förlorade livet.

David Geiser, 28, från Varberg hade vid tillfället jobbat som lärare i landet i tio månader. Han satt på sitt kontor i huvudstaden Katmandu när första skalvet inträffade.

– Det var nästan omöjligt att stå upp. Vi flög fram och tillbaka mellan väggarna när vi försökte springa ut, berättar han.

– När det första skalvet kom var man chockad och förstod knappt vad som hände. Men när man sansat sig och kommit ner i varv blev det nästan värre. Man var på helspänn, människor skrek och hade panik.

”Fortfarande avtrubbad”

Tillsammans med sambon, Charlotte Mellkvist, 25, lyckades han ta sig ut på torget. De tog sig vidare till en skola där de stannade kvar i två dagar.

Han beskriver området där hans lägenhet låg som relativt nybyggt. Därför klarade sig byggnaderna där också ganska bra. I de mer fattiga områdena och på landsbygden slog jordbävningen mycket värre. På måndagen gav sig David och Charlotte ut för att hjälpa till med att gräva fram människor ur rasmassorna.

– Just då var jag fortfarande avtrubbad och i chock. Man förstod knappt vad man höll på med utan ville bara hjälpa till. Det är en konstig känsla när man gräver fram någon ur rasmassorna – det kunde ju lika gärna varit en själv som drabbats, säger David Geiser.

Problem med infrastruktur

Nepal är ett land som i många avseenden är beroende av hjälp utifrån. Och David Geiser beskriver krishanteringen och förberedelsen som obefintlig.

– Nepal är fruktansvärt dåligt förberedda och helt beroende av hjälporganisationer. Här lever man med att ens barn går till en skola som är finansierad av ett engelskt projekt eller att man får vård finansierad av en fransk hjälporganisation. Det finns inget driv från politikerna här att själva göra något, säger han.

– Infrastrukturen är katastrofalt dålig. Några av de värst drabbade områdena på landsbygden går knappt att ta sig fram till.

”Måste visa framfötterna”

Nu hoppas han att händelsen gör att människor i landet får upp ögonen för att det behövs politisk ändring i landet. Och han berättar också hur nepaleserna gick samman efter den tragiska händelsen.

– Jag och Charlotte började gräva efter människor tillsammans med två nepaleser, men helt plötsligt var vi hundra som hjälptes åt. Människor öppnade sina hem och gjorde det bästa för att hjälpa varandra, säger han och fortsätter:

– Regeringen i Nepal måste visa framfötterna. Många börjar få upp ögonen över hur dålig den är. Folk tänker att ”behöver vi ens en regering när det ändå är vi själva som gör allt?”

Enligt Per Byman, generalsekreterare för Radiohjälpen, är Nepal i desperat behov av hjälp utifrån.

– Behoven i Nepal är enorma. 2.8 miljoner människor är hemlösa, 3.5 miljoner behöver mat och 4.2 miljoner behöver vatten. Våra samarbetspartners är redan på plats och hjälper de drabbade men de behöver mer stöd, säger han i en kommentar.​