AnneMarie • Dåligt språk förekommer i alla tider. Idag är det väl väldigt mycket grövre än tidigare. När jag gick i skolan 1960-1980 tal, så var skällsorden ofta klassorienterade, och även riktade till etnicitet - det fanns en ganska stor finsk invandring då. De finska barnen svarade med knytnävarna, och då gav sig magistern in i slagsmålet eftersom lärarna fick använda aga. Det resulterade ofta i ett antal blåtiror. Jag var redan som liten socialt medveten och sa med stark röst att ”man kan bli anmäld när man slår barn”. Detta retade upp magistern ännu mer och jag fick springa ut för att inte få en örfil. Jag blev kallad ”jävla överklassunge”, sedan i gymnasiet blev det ”jävla plugghäst’”, och sedan när jag blev vuxen ”jävla överklasskärring”. Ja, jag har blivit kallad värre saker än så, i en sexistisk arbetsmiljö, som jag valde att lämna. Det är tråkigt att lärarkåren inte lägger mer fokus på att komma tillrätta med detta. Sånt man får höra och omdömen man får kastad på sig som barn, det försvinner aldrig. Det påverkar självförtroendet mycket negativt och ger en inre otrygghet och obehag livet ut.

Mona • Det är en problem på min sons högstadieskola. De pratar mycket om det och lärarna är uppmärksamma men det verkar vara svårt att komma till rätta med det. Många tycker att de säger saker på skoj, men det är ju inte skoj för dem det drabbar.

T.Å • Tyvärr är det så även på de finare privatskolorna och på bussen/spårvagnen till och från skolorna #Vardagsproblem Poliser får höra det från barn på gator och torg - det har ""cool"ifierats och elever känner hopplöshet om att förändring sker ifall man säger åt vuxen i skolan