Forskaren Martin Bergström på Lunds universitet har skrivit flera rapporter angående vård av unga och han är kritisk till hur den fungerar.
– Det finns ingen som kontrollerar att man verkligen genomför det man säger att man ska göra. Det är lite av vilda västern, säger han.
Konsekvenserna av det är svåra att se, menar han, eftersom det finns så lite forskning i ämnet.
– Problemet är att vårdprogrammen kan ha negativ effekt för barnen eller så kan de ha positiv effekt för barnen. Vi har ingen kunskap. Det är lite som att köpa grisen i säcken, säger han.
”Saknas bevis”
Han får medhåll av Stina Holmberg, forskning- och utvecklingsråd på Brottsförebyggande rådet.
– Vi vet inte så mycket om vårdprogrammens effekter. En hel del bygger på program som har skapats i andra länder och utvärderas där. Men det finns inga svenska utvärderingar där man har följt upp vad olika program inom socialtjänsten har för effekter.
Hon menar att man idag vet mer om vad som inte fungerar än det som fungerar.
– Det är olyckligt att kunskapsbasen för det sociala arbetet bland ungdomar är så svagt. Men samtidigt kan inte socialtjänsten luta sig tillbaka och säga; det här kan vi inte göra för att vi inte kan säga något om den vetenskapliga effekten. De måste agera.
Risk för kriminell smitta
Generaldirektörerna vid både Statens institutionsstyrelse och Socialstyrelsen är däremot båda överens om att det finns flera risker med att placera barn och unga på låsta institutioner. Det handlar bland annat om att ungdomar lär sig av andra unga med kriminell problematik när de placeras tillsammans.
Martin Bergström vill vara tydlig med att ingen skugga ska falla över socialtjänsten, som han menar gör sitt bästa i ett ostrukturerat system.
– Det är ett ganska nytt forskningsfält och det tar lång tid innan man bygger upp en kunskapsbas. Det finns inga krav på att programmen egentligen måste ha effekt, eller att man måste kontrollera det här inom socialvården. Men det betyder inte att det man gör är dåligt, det är bara de förutsättningar vi har, säger han.