OBS! Denna artikel publicerades den 24 februari 2018.
Planen var att skidåkarna skulle göra en tredagarstur. Det ena sällskapet är sex personer: två 17-åriga flickor och fyra män i 30-årsåldern från IOGT/NTO i Växjö. Den första dagen går allt enligt planerna när de åker skidor från Vålådalen till Lunndörrsstugan. Den andra dagen, torsdagen 23 februari 1978, är tanken att de ska fortsätta till Anarisstugan, en skidtur på 14 kilometer.
De ger sig av vid halv nio-tiden. Det är minus 16 grader, klart och en svag sydlig vind. Samtidigt ger sig också ett annat sällskap på tre män av från stugan med bara lätt packning. De ska göra en dagstur och återvända till stugan. Grupperna kommer senare på kvällen mötas igen, under full storm och isande kyla mitt ute på kalfjället.
Bra utrustning och nödsändare
Ungdomarna och männen från Växjö är välutrustade med varma kläder, fika och sovsäckar. De har hyrt nödkommunikationsapparater för att kunna slå larm om något skulle hända. Vad de inte vet är att det i just det här området råder radioskugga och stora störningar i kommunikationsnätet, och att de aldrig kommer få någon kontakt med omvärlden när de väl behöver den.
Turen börjar med några kilometers stigning upp till en fjällrygg. En av flickorna blir trött och hela gruppen tar därför många raster under de första timmarna. Under tiden tilltar vinden, men skidfärden fortsätter. Vid tolvtiden på dagen har de passerat fjällryggen och kommit ner i en sänka. De har hunnit avverkat ungefär en tredjedel av turen till Anarisstugan.
Det är då vädret slår om. Det är ingen vanlig snöstorm som drar in, utan kraftiga ”fallvindar” som rullar nedför fjällsidorna och på rekordtid förvandlar en klar kall dag till isande storm och kraftigt snödrev. Det blåser 25 meter per sekund samtidigt som temperaturen är neråt minus 20 grader.
Försöker gräva ner sig
Det är svårt att stå upprätt i stormen och de sex skidåkarna tvingas söka lä en bit från leden. De tar skydd i sina vindsäckar, men inser snabbt att de måste skapa ett bättre skydd och gör därför en snöbivack. De gräver en grop, lägger skidor och stavar över och placerar snöblock ovanpå. Men platsen de väljer är i mitt i en frusen bäckravin, det minst lämpliga stället visar det sig i efterhand. I närheten finns drivor med ett snödjup på fyra meter, där en rymlig och hållbar bivack skulle ha kunnat byggas.
Det finns nätt och jämt plats för alla i snöbivacken, när plötsligt de tre männen som är ute på en dagstur, dyker upp och ber att få skydd. Vad som sedan händer finns det delade uppgifter om. Enligt en polisrapport får en av männen komma in och de två andra, två bröder, ta skydd i vindsäckar utanför. Enligt andra uppgifter tränger sig männen in i bivacken.
Alla ryms dock inte, åtminstone en man som gått ut släpps inte in igen. Han tvingas söka skydd bakom ett stenblock. Inne i bivacken gör man flera försök att slå larm med nödapparaten, men lyckas aldrig få kontakt med omvärlden.
I samband med att de tre männen kommer till platsen rasar också taket på bivacken in och de som tagit skydd därinne förlorar en stor del av skyddet mot stormen och snödrevet.
Ovädret håller i sig under hela dagen därpå, och inne i bivacken börjar skidåkarna avlida, en efter en.
Det är inte förrän på lördagsmorgonen den 25 februari som stormen bedarrar. Mot alla odds har mannen som tvingats ta skydd utanför bivacken överlevt.
Försöker gräva barhänt
Han försöker gräva fram sina kamrater som begravts under snön. Han har förfrusit händerna och gräver med bara, blödande fingrar. Han tvingas ge upp och inser att enda räddningen är att försöka ta sig tillbaka till Lunndörrsstugan och slå larm. Han lyckas ta sig en del av vägen tillbaka och av en händelse möter han två fiskare som hjälper till att larma fjällräddningen.
Två av de åtta som sedan hittas i bivacken visar svaga livstecken. De förs med helikopter till Östersunds sjukhus men avlider kort därefter. De övriga är alla döda när fjällräddningen kommer fram.
Fem fjällräddare från Vallbo är först på olycksplatsen. En av dem är John-Erik Olofsson. I videon ovan berättar han om synen som för alltid etsat sig fast i hans minne och vad som blev skillnaden mellan liv och död för den enda överlevande.