Var kommer jag ifrån? Var hör jag hemma? En del släktforskar för att fylla ett existentiellt behov. Medan några drivs av andra orsaker. Eva Dahlberg, från Jönköping, har släktforskat sedan slutet av 70-talet och hon är bland annat intresserad av metoderna.

— Jag tycker också mycket om detektivarbetet. Att fördjupa sig i personer och se vart de tar vägen och vilken resa de gjorde. Jag har släkt både i Norrbotten och i Skåne och jag kan jämföra att de har olika levnadsförhållanden. Till exempel emigrerade de från Norrbotten senare än andra, säger Eva Dahlberg, som var ordförande för Jönköpingsbygdens Genealogiska Förening i 15 år och är nu vice ordförande för släktforskarföreningen DIS.

Se hela teve-reportaget här: Släktforska med DNA

När Eva började släktforska krävdes det att man letade källmaterial till exempel på landsarkiven. För runt 20 år sedan kom den första boomen när kyrkböckerna började digitaliseras och alltmer material blev tillgängligt via internet.

Andra boomen

Och nu kan den andra stora boomen sägas vara här. Möjligheten att hitta släktingar med hjälp av DNA. Testet består av tops eller borstar som skrapar insidan av kinden med. Efter att ha stoppat ner topsen i provrör skickar man iväg allt för analys till ett lab i USA. Efter någon månad får man en lista på andra som också har testat sig och som man mer eller mindre delar DNA med.

Ingen ”quickfix”

Men det krävs att man redan har ägnat sig åt traditionell forskning och skapat ett släktträd, för att ha nytta av namnen. Det finns olika också slags tester, med några kan man få en bild av hur ens förfäder har förflyttat sig i världen för flera tusen år sedan.

— Jag har jämfört min skånska pappa och min mamma som är från Norrbotten. Då visade det sig att de var släkt för ungefär 4000 år sedan och har samma stenåldersurfader, säger Eva Dahlberg.

Hon har även knutit kontakt med släktingar i USA med hjälp av DNA-analyserna.

— Det är ganska nära släktingar, så det var jättekul, säger hon.

Fler miljoner är topsade

Nu har runt 30.000 personer i Sverige testat sig och i hela världen handlar det om fem miljoner vars DNA är registrerat i databaser. Även om alla inte forskar själva utan har ställt upp för sina släktingar.

Eva Dahlberg tycker inte att det är någon risk med att skicka iväg sitt DNA om man använder sig av dom stora företagen men det finns annat som man bör vara uppmärksam på.

— Det finns dels en risk att man får reda på saker som familjen inte har berättat, som att man inte är biologisk släkt med dem man tror att man är släkt med. Och den andra risken kan vara att om man ställer upp och låter en släkting testa ens DNA, att släktingen istället använder testet till att till exempel se om det finns en ökad sjukdomsbenägenhet hos personen.

Fader okänd

Många använder DNA-tester för att hitta nya ledtrådar om sådant som till exempel okända fäder. Men Gerd Isaksson, som är arkivarie på Arkivhuset i Jönköping, menar att det inte är det första man ska göra. Istället ska man besöka arkiven, till exempel biblioteket, på den ort där barnet föddes.

— Här på Arkivhuset finns originalhandlingar från bland annat Barnavårdsnämnden som man kan leta i om barnet har en anknytning till Jönköping. Sen är DNA-tester ett mycket bra hjälpmedel för att komma vidare i forskningen, säger Gerd Isaksson.