En kväll i augusti kallas polis till en mindre ort på Höglandet. Grannar har hört skrik och glas som krossas. När polisen kommer dit är både mannen och kvinnan påverkade och blöder efter att ha skurit sig på glaset i en trasig ruta.
De plåstras om av ambulanspersonal, mannen misstänks för ringa narkotikabrott och får lämna urinprov. Kvinnan verkar mest irriterad över att polisen är där. Barnen i familjen, en flicka och en pojke i tioårsåldern, verkar, enligt polisen må bra.
Jag upplevde inte barnen som påverkade av händelsen den korta tid som jag var inne i sovrummet med dem, skriver polismannen i sitt avrapporteringspm.
Barnen ringer SOS
Men bara några timmar senare ringer ett av barnen i familjen till SOS Alarm. Då har misshandeln pågått i flera timmar. När polisen kommer är kvinnans ansikte blåslaget och igensvullet. Hon kvider och berättar att mannen slagit och sparkat henne i ansiktet. Polismannen fotograferar hennes blodiga och blåslagna ansikte.
I förhör berättar barnen om vad som hände under natten:
– [...] och sen så drog han ut henne ur rummet fast hon inte ville och sen så började de slåss och sånt hela, alltså hela lägenheten var helt blodig. Köket var alltså blodbad. Usch.
– Jag hörde ju att mamma skrek ju av smärta. NN slog ju henne. Jag hörde en massa glas krossades.
– När jag är rädd då är jag mest orolig för mamma. Orolig att hon ska typ skada sig rejält eller typ kanske dö.
Barnen i chock
Poliserna som kommer till parets hem får först koncentrera sig på att kvinnan kommer iväg med ambulansen och att mannen grips. Barnen sitter under tiden kvar i sovrummet tillsammans med sin hund.
När jag kommer in i sovrummet första gången är [flickans namn] väldigt skakig och jag upplever henne i chock, hon pratar även mycket och det första hon frågar är om mamma är okej, skriver poliskvinnan i sitt pm och fortsätter:
[...] På vägen in till Eksjö tittar [pojkens namn] först på mig och sedan ser jag att han får tårar i ögonen. Jag får inget svar på hur han mår men sätter mig bredvid honom då det kändes som att hans chocktillstånd försvann och att han började inse vad som hänt.
Om fallet
Mannen dömdes i tingsrätten till två år och nio månaders fängelse för bland annat grov misshandel och barnfridsbrott. Kvinnan tog tidigt tillbaka många av uppgifterna om den allvarliga misshandeln och sa i tingsrättsförhör att poliserna ställt ledande frågor till henne när hon var i ett förvirrat tillstånd.
I ett av de första polisförhören säger hon: Jag är inte det minsta rädd för NN, så är det bara, han är den finaste man som man kan ha. Hennes skador var dock av sådan art att tingsrätten bedömde att de uppkommit genom misshandel.
I domen konstaterar tingsrätten: I detta fall måste situationen ha varit mycket skrämmande för barnen, inte minst med tanke på allt blod som fanns i lägenheten.
Domen överklagades till hovrätten som sänkte straffet till två år och sex månaders fängelse.