Det var en varm onsdag sommaren 2006 när jag och mamma tittade upp och såg två svarta stridsflygplan dundra genom skyn ovanför oss. Jag förstod inte vad som hände men kände hur alla runtomkring mig – mamma, pappa, våra grannar – var spända. Någonting fruktansvärt var på väg att hända.

Fyra dagar av bombning 

Kriget mellan Libanon och Israel hade brutit ut och vi var tvungna att ta oss i säkerhet. Vi lyckades inte lämna vår by utan var kvar under bombningarna i totalt fyra dagar.

Vi sov oftast tillsammans med våra grannar i en källare. Men sista natten lyckades vi ta oss till en övergiven byggnad där jag sov i pappas famn under en trappa. Det var mörkt och stridsflygplanen hördes tydligt. 

Dags att fly 

Fjärde dagen lyckades vi få tag på en buss som kunde köra oss norrut mot bergen där det var tryggare. Jag kommer ihåg hur rädd jag var under resan, att en bomb skulle slå ner.  

Vi nådde en bro som sammanbinder södra Libanon med resten av landet. Strax efter att vi kört över bombades bron och förstördes. Vilken tur vi hade som hann köra förbi utan att dö, tänkte jag.

Vi nådde en by i bergen där vi togs om hand av invånarna på plats. I 29 dagar bodde hela familjen i ett rum, där vi varje dag kunde höra explosioner och bombningar runt oss.

Det man inte glömmer 

Efter 33 dagar var kriget över och vi kunde ta oss hem. Scenerna på vägen tillbaka glömmer jag aldrig. Vi möttes av förödelse och förtvivlan. Lukten av döda kroppar har än i dag inte lämnat mitt luktsinne. 

Som konfliktforskaren Marco Nilsson på Jönköping university säger kan krigsrapportering väcka minnen till liv hos dem som varit med om krig. Som nioåring förstod jag inte hur kriget skulle påverka mig som vuxen. Än i dag bearbetar jag trauman av detta krig inte minst nu när mitt hemland påverkas av det som händer i södra Libanon där jag har hela min familj kvar.