Den nionde december för 40 år sedan satt 35 gruvarbetare kvar i truckverkstan när morgonskiftet skulle gå ned i Leveäiniemigruvan i Svappavaara. Sittstrejken spred sig snabbt. Två dagar senare satte sig närmare 5000 gruvarbetare i det statliga mönsterföretagets gruvor i malmfälten och i hamnen i Luleå.

Strejken kom helt oväntat. Samförståndet mellan arbetsgivarföreningen, LO och den Socialdemokratiska regeringen var att alla konflikter skulle lösas med centrala förhandlingar. Gruvarbetarna bildade en strejkkommitté och krävde att ”herrarna” från Stockholm skulle komma upp till malmfälten och förhandla.

De strejkande var missnöjda med lönesystemet, varje arbetsmoment skulle klaras på rätt tid för att arbetaren skulle få ut full lön. Men inte bara det, strejken handlade också om att arbetsmiljön var usel. Risken för olycksfall i gruvorna i malmfälten var åtta gånger högre än genomsnittet för en industriarbetare på den tiden.

Det visade även att cheferna på det statliga gruvföretaget styrde efter teser från en amerikansk konsult. Ett exempel på en sådan tes var att ””En chef ska utveckla sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa order”

Strejken varade i 57 dagar och resultatet för gruvarbetarna blev bland annat månadslön men framför allt ledde gruvstrejken fram till lagstiftning så som Lagen om anställningsskydd, LAS, och medbestämmandelagen MBL. Strejken lade därmed grunden till att arbetsgivaren inte längre ensam har rätt att fritt leda och fördela arbetet samt fritt anställa och avskeda, i och med.