Det var normalt barn till renskötande samer som fick börja på nomadskolorna. Detta var till en början en del i den så kallade ”lapp ska vara lapp”-politiken och det fanns också kopplingar till ett rasbiologiskt tänkande.
När de nomadskolorna infördes 1913 var idén att barnen till renskötande föräldrar inte skulle vänja sig vid moderna bekvämligheter och därmed inte avvänjas från nomadlivet. Därför hölls undervisningen i dragiga kåtor. Barnen skildes från sina föräldrar under hela terminer och de fick inte prata samiska.
När Edit Anna Svonni började nomadskolan hade en del saker förändrats till det bättre. Hennes pappa var heller inte renskötare utan järnvägsarbetare i Rautas, två mil väster om Kiruna.
”Hade tur – men för andra säkert inte så roligt”
När hon flyttade till internatet i Jukkasjärvi, fyra mil från hemmet, hade hon redan några av sina äldre syskon där. Hon hade också bra lärare, även om kravet att prata svenska var orubbligt.
– Jag hade tur, men för andra var det säkert inte så roligt alla gånger, säger hon.
Även om Edit Anna Svonni själv inte känner sig drabbad av livet på nomadskolan anser hon att Svenska kyrkans ursäkt till det samiska folket är på sin plats.
– Kanske andra tar efter och ber om ursäkt, säger hon.
