Den senaste veckan har det bland reklam och annan post dagligen trillat ner färgglada broschyrer i min brevlåda. Det visade sig vara partipolitiska uppmaningar om att jag borde gå och rösta nu när valet står för dörren. Och gärna på just deras parti. Jag bläddrade och läste. Hittade vissa frågor som jag tyckte att jag höll med dem om, andra som jag inte alls kunde ställa upp på. Vad skulle jag välja? Inget av partierna tyckte precis som jag, alltid var det någonting som inte passade. Jag tog en penna och började stryka under de frågor som jag höll med om.

Då slog det mig plötsligt att de frågor som jag gillade och höll med om var de som gagnade just mig! Inte de som skulle vara bra för landet, eller länet. Inte ens de som kanske skulle gynna min granne. Nej, mig! Jag hade blivit som alla andra.

Under en ganska lång tid har jag märkt hur alla ägnar allt mer tid åt sig själv, och enbart åt sig själv. Ta bara TV-programmen. I Idol är det ”Jaget” som ska förverkligas, det är ”Gör om mig”, eller ”Min trädgård”. Alla gamla TV-profiler vill göra ”Sitt” program. Enda undantaget är Aktuellt. Och se hur bra det blev! De kollektiva aktiviteterna som vi förr såg som dygder och som gynnade landet, där folket gick samman och löste problem, är med få undantag borta. Borta är det gemensamma lumparlivet, borta är allemansrätten. Det borde den i alla fall vara. Varför ska folk klampa in på mina marker och sno mina bär? Istället extremsportar vi nu på egen hand, vi förverkligar oss själva och vi ser till att ingen skymmer utsikten från vårt hus.

Den enda rest av att Vi ska tänka på Varandra sker vart fjärde år då det är demokratiska val i landet.

I Gällivare står vi inför stora förändringar, har det sagts. Det ska byggas, förbättras, flyttas, utvecklas och fixas. Och nu ska vi välja vilket parti som vi tror kan få det gjort. Eller parti föresten!? Även här har egoismen slagit igenom. Jag bläddrar igenom mina valpamfletter och ser alla de uppklädda och förtroendeingivande ansiktena som vill att jag lägger min egoism i deras händer.

Det är inte längre partiet som är det viktigaste utan Jaget i partiet. Kanske är det bra? Kanske är det viktigare att hitta en person som kan driva igenom svåra beslut och få fart på aktiviteterna än vilken kollektiv grundsyn som styr. Det sägs att en upplyst despot är det bästa styresskicket.

Under de gångna åren har beslut ”för allas bästa” hindrats av protesterande medborgare i kommunen. Avundsjuka, självgodhet, egoism och egennytta har tagit över i det samhälle som en gång i tiden byggdes med gemensamma ansträngningar. Nu handlar allt om ”min utsikt”, värdet på ”mitt hus” eller ”jag tänker då minsann inte… ”.

Jag ser en sista gång på valsedlarna. Är det verkligen så här illa, tänker jag. Se bara på Missing people, de jobbar för andra, eller vårens städkampanjer där alla hjälpas åt. För att inte tala om byarnas gemensamma kraftsamling för att överleva!

Hur som helst så är det snart val. Och som en god medborgare går jag till vallokalen för att lägga min röst på de visioner och på de personer som jag tror mest på. Rött eller blått, grönt eller gult. Jag får se vad det blir. Samtidigt känner jag en sorg över att vi lever i ett samhälle där alla bara tänker på sig själv och att det bara är jag som tänker på mig.

Jerk Schuitema