Vintern har lagt sig över Northlands gruvområde. Det är tyst och stilla i det kalla akvarell landskapet. De flesta maskiner är bortplockade och kontorshusen är nedmonterade. Ett tjugotal anställda ser till att de kvarvarande maskinerna inte fryser och att gruvhålet inte fylls med vatten – ifall verksamheten i gruvan skulle startas igen.
Och nästan lika tyst och stilla är det i Pajala tätort. På ett år har nästan hundra personer flyttat iväg från Pajala. En kommun som har drygt 6000 invånare. De enda som promenerar i Pajala centrum är asylsökande flyktingar.
”Jag har tappat bort mitt land”
Pajala har tagit emot nästan sex hundra flyktingar i år. I tätorten är var fjärde invånare en flykting och det präglar bilden i samhället.
– De som går på våra gator är flyktingar, asylsökande. Det är de som syns i badhus och i livsmedelsaffärer, säger Kenneth Waara som har valt att engagera sig för att hjälpa flyktingar med språk, kläder och umgänge. Han hjälper också många med deras asylärenden.
– Jag och min sambo brukar lära flyktingar några enkla fraser såsom ”jag har tappat bort mitt pass”. Då fanns det en man som envisades att säga sin egen fras: ”jag har tappat bort mitt land”. Det gjorde ont, suckar Kenneth Waara.
Tyst utan flyktingar
Eva Nilsson köpte sitt hotell för två år sedan när gruvan var på topp. Hon tycker att stämningen i Pajala är deppig i dag.
– Klart att det känns att det har blivit lugnare. Förra helgen försökte jag ordna ett luciadisco men det kom nästan inga. Det känns som att folk väljer att stanna hemma, det är inte som förut, säger hon.
Hon tycker att flyktingarna har fört med sig liv till Pajala.
– Skulle inte flyktingarna vara här skulle det vara rätt så tyst. Det är ju nästan bara våra asyler som rör sig i vår fina rondell, skrattar hon.
Från miljonstad till Pajala
Michel Abudalla tänker stanna i Pajala med sin familj. De kommer från miljonstaden Homs i Syrien. Familjen hyr ett hus i centrala Pajala och Michel Abudalla väntar på att Socialstyrelsen ska bevilja honom en läkarlegitimation.
Han är allmänläkare, en kompetens som behövs på hälsocentralen.
– Vi trivs här fast det är litet för kallt. Vi har många vänner och vi försöker lära oss svenska nu. Jag tror att det är lättare att starta ett nytt liv på en liten ort, säger han.
Och vad gör familjen på sin fritid?
– Vi besöker badhuset, besöker folk, tittar på TV och läser svenska. Men under vintern vistas vi inte så mycket ute. Det är kallt, skrattar Michel Abudalla.
Pendlar till jobben
Arbetslösheten har ändå inte ökat efter gruvkonkursen. Ungdomsarbetslösheten är till och med lägre, 11,8 %, än i Norrbotten (13,9 %) eller i hela landet (13,1%).
– Det är nog så att folk pendlar till Malmfälten härifrån, säger kommunalrådet Harry Rantakyrö (S). De som blev arbetslösa från Northlands gruva är ju skickliga hantverkare och ingenjörer, tillägger han.
Dålig ekonomi
Men det är värre med kommunens ekonomi. Pajala har för stor kostym för den lilla befolkningen. Kommunen ville inte genomföra besparingar under gruvepoken men nu måste man dra åt svångremmen. I måndags beslutade kommunfullmäktige om besparingar på nästan 14 miljoner kronor och de ska genomföras nästa år.
– Det jobbigaste är att lägga ner årskurserna från sex och uppåt ute i byarna. Samma sak med stängning av badhusen i byarna, säger det sammanbitna kommunalrådet.
Alltmer av kommunala verksamheter koncentreras till tätorten i framtiden.
– Hur många Luleåbor väljer att flytta till Pajala, frågar Kenneth Waara? Men nu har vi hundratals nya Pajalabor, vi har barn och vi har liv. Vi har folk som skapar. Jag tycker att det är nästan bättre än en gruva, slår läraren Kenneth Waara fast.