Gustaf Seppelin Solli var 19 år då olyckan inträffade i Nordkalks kalkugn i Luleå. En olycka som tog 24-årige Johan Löfroths liv och skadade flera andra. Gustaf överlevde men fick bland annat 55-procentiga brännskador och har tvingats genomgå flera amputationer och operationer.
Fem år senare fick han berätta sin historia om vad som hände sent på kvällen den 1 november 2011 inför Luleå tingsrätt.
”Fick veta att det var bråttom”
Gustafs uppgift var att sköta en vattenslang på våning 6 i kalkugnen. Vattenslangen gick ned till våning 5 där ett annat arbetslag hade hand om att spruta in vatten i den heta kalkugnen men eftersom det bara behövdes två personer till det gick han ned till våning 5 för att hjälpa till där.
– Ingen sa någonting om kalk och vatten. Jag visste att det kunde vara irriterande för huden, det var vad jag visste.
Enligt Gustaf fanns ingen arbetsledning på plats.
– Vi fick höra att kalkugnen skulle vara igång om två dygn så det var bråttom. Men jobbet med att spola vatten kändes tröstlöst för det hände ingenting. Men vi fick ju skriva timmar – vi fick ju betalt.
LÄS ÄVEN: Så gick olyckan till – timme för timme
Översköljda av glödhet kalk
– Under arbetet börjar det dåna och vina. Allt gick åt helvete. Vi började försöka ta oss ut men jag tog mig inte ut riktigt. Jag hann inte ut. Jag fick inte luft, lederna kärvade ihop. Jag hade inte kunnat andas på länge. Jag föll ihop och tänkte att det var färdighaft.
De fem personerna som arbetade på våning 5 översköljdes av bränd kalk. Gustaf fick hjälp av några arbetskamrater.
– Jag kommer ihåg att jag kröp och hade jävligt ont. Jag kröp tills lågan rann ur mig. Varje andetag jag tog var så varmt att jag kände att tungan svullnade för varje andetag. Jag var övertygad om att jag skulle dö. Sedan svartnade det.
Fick leta efter duschar
Nödduschar saknades och de skadade arbetarna fick leta efter duschar efter att de exponerats av het ånga och kalk. De hittade till slut vanliga duschar i källaren och kunde först då börja skölja bort det brännande och frätande kalket från huden. Tiden som förflöt däremellan försvårade sannolikt skadorna menar Arbetsmiljöverket i sin utredning av olyckan.
– I duschen kändes det som att de hällde kokade vatten på mig. Jag ville att hjärtat skulle stanna så jag fick sluta ha ont. Hur jag kom till ambulansen vet jag inte men jag sa till dom att ge mig allt smärtstillande de hade och de sa att jag hade fått allt jag kunde få. Sen kommer jag inte ihåg någonting förrän kring mellandagarna i jul.
Gustaf vaknar upp på Akademiska sjukhuset i Uppsala och berättar att han tvingades lära sig allt på nytt; hålla uppe huvudet, sitta och äta.
– Att få börja snusa igen var ett steg i rätt riktning. Man behöver en morot, säger Solli med ett litet skratt.