En åttaårig flicka kliver på bussen och när hon ser skylten med texten ”mie porisen meänkieli” med Tornedalsflaggan intill, fastsatt vid busskassan, säger hon, ”Koijukylä! Mie menen fammun työ” (Hedenäset! Jag ska till fammo).

Den finska turisten i samma buss blir nyfiken på språket, sätter sig vid en äldre dam, och pratar finska med henne. Han får veta att hon ska till sonen med ”verestä leivottu pulla” (nygräddade bullar) men som på finska blir ”bulla bakad på blod”; snabbt har han fått 27 gilla på sin statusuppdatering på facebook.

Lärarna på förskolan hälsar glatt ”moron moron” på pojken som kommer in och han svarar med samma fras. Under de senaste dagarna har de lyhörda lärarna redan snappat upp flera ord som pojken använder i sina lekar, ”piili, hyppi, kiikkua…” (bil, hoppa, klättra). Även barnen med invandrarbakgrund får frågor om vad saker heter på deras hemspråk, och barnen byter ord med varandra. Kanske har någon av lärarna redan varit på kursen som kommunen ordnat ”Fiini hoito, vardagsfraser på meänkieli”.

I ett klassrum räcker en lärare över en bok på meänkieli till eleven, och frågar om han vill ha den boken som läsebok den här gången och eftersom eleven har meänkieli som modersmål så tar han gladeligen emot boken och känner sig nöjd över att inte enbart få läsläxa på svenska. Klassen har även en lärare som kan meänkieli och han brukar prata meänkieli, med samma elev, när han behöver hjälp med någon uppgift i något skolämne.

Innan valet behövs svar vilka partier som är beredda att på riktigt ta hänsyn till lagen om de nationella minoriteterna när de fattar beslut. Vilka som löpande kommer att ha en fungerande dialog med företrädare för de nationella minoriteterna. Vilka som beslutar att organen i kommuner och landsting med jämna mellanrum ska rapportera vilka åtgärder och framsteg som gjorts för att främja och stärka dessa språk och kulturer.  Med en sådan politik kan berättelserna ovan vara sanna inom kort. Men då krävs det att politikerna beslutar detta och tydligt kommunicerar detta neråt i organisationen så att alla är medvetna om dessa mål.

Att barnböcker på meänkieli i en del bibliotek inte finns i samma rum som de svenska barnböckerna utan i stället står under utländska språk trots att det är ett inhemskt minoritetsspråk, är en sak som lätt skulle åtgärdas om detta bara följdes upp och prioriterades. Att kunskaper i något av minoritetsspråken är meriterande när kommuner och landsting söker folk till sina verksamheter är även det en enkel åtgärd för att främja språken och detta är extra viktigt vad gäller skola och förskola, så att eleverna får använda språket i så många ämnen och situationer som möjligt.

De nationella minoriteterna jobbar redan för högtryck för att rädda dessa hotade språk och kulturer, men det behövs även att samhället och politikerna tar sitt ansvar i detta, för att våra barn och vårt samhälle ska få ha kvar och återskapa denna färgprakt av språk och kulturer som alltid funnits här.

Daniel Särkijärvi