Redan för ett tiotal år sedan gick rykten på fjället att gruvor skulle etableras, bara någon mil nordost från fiskeeldoradot kring Tjuonajokk efter Kaitumälven. Min första reaktion var att det var en vandringsskröna, något som aldrig skulle kunna realiseras. Tyvärr var det inte så och idag står många av oss med mössan i hand och kan bara konstatera faktum. Borrmaskinerna är sakta på väg in i Sápmi, ut på fjället för att destruera ännu några berg.

Ett obehagligt konstaterande är att all gruvhantering är ett långdraget inferno för naturen, biologin och ekologin. Urlakningsprocesserna är på sikt oundvikliga, även om experter ibland förnekar detaljerna. Uttalanden som att gruvhanteringen bara påverkar gruvområdet förbryllar.

Ur slagghögarna sker alltid en urlakning av tungmetaller, som bland andra kadmium, bly och koppar. I det ekologiska perspektivet vet vi att vattnets kretslopp är den självklara ekologiska motorn som vi inte alltid tänker på, den att det mesta till slut hamnar i vatten. Processen är att tungmetalljonerna kommer i omlopp, allt eftersom miljöerna försuras. Det i sin tur skadar allvarligt reproduktionen hos främst fiskar och fåglar, men även växtlighet. Alla tungmetaller finns naturligt i våra miljöer. Problemet uppstår när de nyss nämnda metallerna kommer upp i dagen, där de definitivt kommer att påverka allt levande.

För närvarande känns det som om mänskligheten går in på sitt sista levnadsdygn. Allt ska roffas, rubbet ska tas, morgondagen är inte att tänka på. Vem bryr sig om öringar, rödingar eller renbeten? Baksidan blir bland annat en ännu större produktion av växthusgasen koldioxid.

Gruvhanteringen drar över landet likt en jättelik dammsugare. Allt ska upp, allt ska prospekteras. Idag känns de ekonomiska aspekterna som helt allenarådande, ekologin har ohjälpligt hamnat på efterkälken. Mitt i den smeten finns samebyarna, vildmarksturismen och framtiden.

Jag känner mig kränkt av de stora elefanternas framfart, upplever att någon snor min livskvalitet, mina värderingar och mina drömmar. Just nu känns det som om all min biologiska och ekologiska grundkunskap har krackelerat till småsmulor.

Det har också förvånat mig hur debatterna har formats. Kan det vara så illa att vi offrar berg, älvar och framtid för en bunt med pengar? Gruvbrytningen kan till slut vara den hantering som skickar både rennäringen och befintliga organismer till evighetens minnesbanker.

Vi är många i det här landet som har tagit till oss berörda trakter som ett sällsynt attraktivt område gällande friluftsaktiviteter. Det är framför allt flugfisket efter harr i Kaitumälven som har lockat oss till Lappland, till den trakt som numera är lika känd för oss fjällfiskare, som någonsin Mörrumsån för den laxbitne. Här kommer inte enbart samebyar och renskötare i kläm utan också den expanderande fiske- naturturismen. Man bör komma ihåg att det fortfarande finns folk därute som i möjligaste mån fortfarande försöker livnära sig på vad naturen har att ge.

Min enkla devis är att människor behöver fria vidder, friska miljöer och välgörande scenarion för att må riktigt bra. Kalixälven med biflöden får enligt miljöbalken inte byggas ut, men kommer naturligtvis att påverkas negativt av en annan form av exploatering, nämligen en egoistisk expansion av gruvor med synnerligen tvivelaktiga förtecken.

Gunnar Westrin