– De där är bilder av fem bröders familjer!

Maria Blind sitter vid köksbordet hemma i Nearvá (Mertajärvi) någon mil söder om Karesuando, Norrbotten, medan hennes son Nils Anders Blind pekar på flera släktbilder på väggen.

– Jag har valt att ha bilderna på väggen, så att barnen ser att de har släkt, säger Maria Blind till Sameradion & SVT Sapmi.

– Större delen av vår släkt har farit, de splittrade vår familj till flera olika samebyar söderöver, säger Nils Anders Blind, som arbetar som renskötare i Könkämä sameby.

Blev ensam kvar

Deras familj har ensam blivit kvar i Rostu sameby, när andra i Blindsläktet tvingades att flytta söderöver med barn och renar för snart 100 år sedan. Nu finns deras släkt bland annat i Jokkmokk, Arjeplog, Västerbotten och Härjedalen.

– Det är det största övergrepp mot samer som någonsin gjorts, de här tvångsförflyttningarna. Det har förstört så mycket, splittrat familjer och skapat så mycket bråk mellan samer, säger Nils Anders Blind.

Osynlig historia

Anledningen till att fler än 200 familjer med 30 000 renar tvingades att flytta från Karesuandoområdet började i slutet av 1800-talet med att staterna stängde riksgränserna i Sápmi och det försvårade den gränsöverskridanden renskötseln. Svenska staten tvingade många av de renskötande samerna att flytta söderut.

Marja Skum tillhör en av de familjer som tvångsförflyttades från Saarivuoma. Hennes pappa Johan Skum var 13 år gammal när de kom ner till Ammarnäs.

– De kunde inte svenska då när de kom, bara samiska och finska. Samma sommar var de tvungna att skicka barnen till skolan på andra sidan berget, och de kunde inte språket. Nu när man har barn själv är det helt hemskt att tänka på hur det måste ha varit för dem, säger Marja Skum.

Historikern Johannes Marainen som har forskat om samiska släkter och tvångsförflyttningarna menar att den här delen av Sveriges historia är nästan osynlig.

– Staterna påstår att förflyttningen var byggd på frivillighet, vilket jag reagerat emot.

– Myndigheterna hade papper på förflyttningarna, att de kunde visa på att samerna själva hade sökt om att bli förflyttade. Om man tittar på min farfars ansökan då ska man komma ihåg att inte ens min far kunde läsa. Det enda som han själv skrivit var ett P och ett L. Hur mycket visste han vad som stod i ansökan?

Gjorde inte samerna motstånd?

– Jo, de försökte. Det var många som var tvungna att betala böter för att de inte flyttade. Vilket tydligt visade att det inte lönade sig att gå emot. Bland annat så visar papper att man tog familjen Kemis renhjord i Talma och förde den till Gällivare där den slaktades för att betala böterna, säger Johannes Marainen.

Krav till regeringen

I samband med att det i år är 100 års sedan som den första renbeteskonventionen skrevs, så har tvångsförflyttningarna i år lyfts genom seminarier, Sametinget och de samiska tidningsmagasinen som Samefolket och Nuorat. Många av de drabbade kräver att svenska staten ska ta sitt ansvar för saken, att de ska be samerna om ursäkt och även ge ekonomisk ersättning.

– Idag kanske man inte kan ge någon större rättvisa. Det är nog svårt att vrida klockan tillbaka och säga att ni får komma tillbaka eller så. Eller att det ska bli en ekonomisk ersättning för det här, för att ni blev så dåligt behandlade. Det tror jag inte, så långt tror jag inte staten kommer att gå. Men däremot förväntar jag mig att man ska tala om en verklighet, så gick det till, säger Dan Fjällman, Semisjaur-Njarg sameby i Arjeplogs kommun som är ättling till de samer som arbetade med renar i Arjeplogsområdet, då samerna från Karesuando kom.