Erik Niva växte upp i en villa på Norra Mosebacke i Malmberget, där hans nu pensionerade föräldrar bor kvar. Hans mamma jobbade på Välkommaskolan och hans pappa i kommunhuset. Deras villa berörs inte av samhällsomvandlingen inom en snar framtid.

– Rent fysiskt så kommer villan inte att rivas på bra många år, men på ett sätt kan det nog vara väl så påfrestande att bo kvar vid rasområdets kant, säger Erik Niva.

Niva säger att hans relation till hemorten fortfarande är stark. Han har en son på sex år som han vill ska minnas Malmberget, när samhället en dag är borta.

– Det blir speciellt att konstatera att min uppväxtort helt enkelt inte kommer kunna finnas kvar längre. Jag får passa på att ta med min son dit upp nu ifall han ska få några egna minnen av platsen, och få någon egen förståelse av varifrån jag kommer. Snart finns inte den möjligheten kvar och då har man ju nått den slutgiltiga rotlösheten på något sätt.

Följer utvecklingen

Niva berättar att han flyttade från Malmberget för ungefär 15 år sedan. Han har fortfarande vänner och bekanta på orten, men föräldrahemmet är den starka kopplingen, och anledningen till att han regelbundet återvänder. Han följer också utvecklingen på håll och förundras ibland över mentaliteten bland invånarna.

– Det är ett väldigt märkligt skeende när människan någonstans kommer i andra, tredje hand. Det blir nästan en eftertanke hur folk faktiskt ska kunna leva sina liv, i relation till att råvaran måste fram. Det har naturligtvis alltid varit en grundpremiss för livet i Malmberget, att samhället bara står där för att gruvdriften ska fortsätta, men med det sagt tycker jag ändå att brukslojaliteten nästan är väl stor i kommunen. 

– Det finns en oerhört stor förståelse för att samhället måste rivas för att gruvan ska kunna fortsätta. Det är så speciellt att det nästan är unikt, och det är också väldigt bakvänt.

Viktigt med rötter

 Niva säger att han ofta reflekterar kring avvecklingen av Malmberget. Han vet inte hur han själv kommer att reagera när orten inte finns kvar längre.

– Jag tror att det är viktigt för alla människor med någon form av grundläggande identifikation, rötter som återknuter till den man var och den man kom att bli. När den möjligheten, eller den rättigheten, berövas en så innebär det någonting annat. Det blir ju ändå speciellt att hela ens historia raderas. Hela den uppväxtmiljön som formade den människa man blev upphör att existera. Jag tror att det kan leda till att man får lite svårare att svara på frågan om vem man egentligen är och hur man blev den man blev.