Knappt ett par veckor kvar till valet och nu är det igång, affischerandet med ropen, uppmaningarna, klyschorna, allvaret, irrfärderna, visionerna. Jag blir ivrig när jag ser dessa affischer som fylls med övertygelse, likt nyförälskade som förblindade förskönar, bäddar in och hårt håller om det sköra, nya, ännu inte vardagliga och nedtonade.

Det rör sig i politikens korridorer och hela regionen kan plötsligt enas kring en enda sak, att det verkligen rör sig nu och att det stimuleras till nytänkande. Jag blir påmind om att jag är medresenär och att vi har väskorna packade, redo för avfärd. Vart tar vi oss? Vart vill vi?

Jag blir indragen i valrörelsen bara genom att dricka morgonkaffet. För, vart kommer kaffet ifrån? Är det ekologiskt och rättvisemärkt? Jag greppar vant kaffekoppen och undrar för mig själv hur mycket som är politik, egentligen?

Vilket gemensamt ansvar har vi att sluta upp bakom frågor som rör rättvisa villkor för fler än oss själva? Hur viktigt är det vart och hur kaffebönorna odlas? Hur viktig är tillgång till rena produkter och djurs välfärd? Hur mycket politik är det i ett kilo bananer, i de förutsättningar jag har att fysiskt kunna ta mig in i en byggnad utan hiss, att slippa be främlingar om pengar, att få vara kär i vem jag vill?

Hur viktigt är det att få insemineras som ensamstående kvinna,  att få känna mig trygg då jag är ute sent om kvällarna? Att slippa sälja min kropp eller att slippa sälja mitt hus till staten för att marken den står på faller i bitar?

Hur stark är min politiska önskan om att slippa ge mitt barn ett personnummer som begränsande grundar sig på idéer om bara två binära kön, i mina möjligheter i att gå ut grundskolan med godkända betyg? Hur viktigt är det som man att slippa bli ifrågasatt varför jag väljer att arbeta som förskolelärare och min rätt att ses som en bra förälder?

Hur viktigt är det att slippa få frågan om varifrån jag kommer, egentligen, och att som kvinna kunna bli hockeyspelare på elitnivå?  Hur viktigt är behovet av att kunna ta till mig av det språk som lärarna undervisar i, min rätt till sjukvård och till min egen kropp?

Många kanske tänker att politik är för de andra, de där med akademiska som modersmål. För de som röstar på partier, de som lyssnar på p1 varje morgon och sedan redogör för utfrågningen av partiledarna under lunchrasten på jobbet. Det där jobbet som verkar ge många en mening men som inte alla har.

Det behöver inte vara en svår översättning, att politik berör oss alla. Politik är att inse mitt värde som människa. Mitt eget värde och ditt. Att det är värt att kämpa för.

Våra erfarenheter färgar oss, ger oss tolkningsföreträden, och tydlighet. Andra gånger utanförskap, osynlighet. Ibland är våra intryck olika, dina och mina. Mina erfarenheter har gjort mig till en övertygad feminist, en som alltid reser sig. Intressant att jämställdhet och feminism fortfarande drar igång så starka känslor.

Jag tänker på Alva Myrdal och hur hon förde kampen mot kvinnorollens begränsning, en kamp som gjorde henne till en av de mest intellektuellt utmanande av kvinnor i sossetoppens historia. Hon uppmuntrade kvinnor till att ta plats och ändå fick hon leva i skuggan av sin man. Myrdal, en viktig ikon i feminismens historia. En påminnelse om att gubbbväldet riskerar att grumla våra perspektiv och leda in oss i skuggan, att vi måste inse att kvinnliga politiker inte är duktiga utan professionella. Det är en viss skillnad i att som individ få erkännas som det en gör mer än att bara bli snuttifierad.

Det här är ett val för dig, för mig. För oss vill skapa gator fria från rasistiska, antifeministiska, homofoba uttryck, som vill välkomna en människosyn som grundar sig på likvärdighet och gemenskap, tydlighet och handlingskraft. Är så tacksam för alla feminister före oss. För dagens och framtidens. Det är dags att befria oss från det som skuggar och förminskar.

Tystnad och tagning. Nu kör vi.

Linda Moestam.