Det var i slutet av mars som Rolf Andersson började känna förkylningssymptom. Efter några dagar fick han hög feber. Inom en vecka från att han fått symptomen var han nedsövd i respirator på Piteå sjukhus intensivvårdsavdelning.

– Jag tror inte att gemene man förstår hur farlig den här sjukdomen är och hur mycket den påverkar människor.

Mellan verklighet och dröm

Efter drygt två och en halv vecka med respirator berättar Rolf Andersson att sjukvårdspersonalen började väcka honom.

– Sedan for jag mellan verklighet och dröm då jag sov på natten. Jag kunde drömma om att jag åkte tåg tillbaka från kring 1917 och Första världskriget, efter järnvägen och upp i Torneträsk, och åka tysktåg – helt sanslöst. Jag ser det framför mig nu.

Han berättar att han aldrig upplevde mardrömmar, även om det var rätt speciella drömmar.

– Jag var så glad när jag vaknade upp och var lite halvt vaken. Jag hade bara en sak i huvudet när jag tittade i taket. Det var: ”Lev, lev, lev”.

Träning för att komma tillbaka

Från att tidigare ha tränat flera dagar i veckan och gått långa promenader har nu Rolf efter att han kommit hem fått börja bygga upp styrkan igen.

– Första gången när jag gick ut med rullatorn här gick jag till brevlådan och då var jag helt slut. Men jag har träning med nästan allt jag gör och jag utökar den.  

Han tror på att ta lite i taget med träningen.

– Jag tror det är bra att ha delmål för att kanske till hösten vara tillbaka rätt bra. Så långt fram ser jag.

Friskförklarad

Innan Rolf Andersson skickades hem från sjukhuset friskförklarades han. Han tror inte att han, vid tidpunkten han var som sjukast, var medveten om hur illa det kunnat gå.

– Jag är jättetacksam för att de höll mig vid liv och kunde väcka upp mig för det fanns ju ingen garanti för det. De kunde inte lova min fru att jag inte skulle dö. Det var riktigt nära den här gången, men jag var inte färdig här än.