Mikael Lindgren jobbar på Greencargo och är ordförande för SEKO, facket för service och kommunikation i Västerbotten som organiserar lokförare och annan personal som jobbar med den spårbundna trafiken. Under sina 30 år som lokförare har han sett hur det under en lång tid blivit allt sämre när det gäller underhållet av banor och spår.

När det gäller den aktuella sträckan vid Storsund-Koler i södra Norrbotten så passerar han ofta där.

-Det känns olustigt att Trafikverket känt till problemet med spåren ända sedan 2005, men vi visste inget förrän i våras när urspårningen var. Det fanns till exempel ingen nedsatt hastighetsbegränsning, säger Mikael Lindgren som jobbat som lokförare i 30 år.

SEKO har sedan i våras aktivt protesterat till både sin egen arbetsgivare och till Trafikverket över hur säkerheten ser ut. Han beskriver problemet som ett slags moment 22 där olika entreprenörer vinner upphandlingarna under olika år och där dessa företag inte har råd att investera i de maskiner som skulle behövas. Anledningen är förstås att företagen inte vet om de långsiktigt har jobbet med underhållet av spåren kvar efter nästa upphandling.

-Man skickar oftast ut några gubbar med spade och kratta och följden är att vi ofta sitter med hjärtat i halsgropen, säger Mikael Lindgren och fortsätter:

-Vi brukar med galghumor säga att vem blir först med att ställa tåget ute i skogen och det är samma problem i stort sett hela Norrland, inte minst när det gäller de senaste årens snöröjning av banorna.