Gunhild ”Ninis” Rosqvist är professor i naturgeografi vid Stockholms universitet och har tidigare varit föreståndare vid Tarfala forskningsstation nära Kebnekaise.
Det föll på hennes forskningslag att ta sig till olycksplatsen efter kraschen den 15 mars 2012 och börja undersöka de miljömässiga konsekvenserna.
Kroppsdelar tinade fram
Hon möttes av en förskräcklig syn som bara blev värre i takt med att snön smälte och flygplansdelar och kroppsdelar tinade fram på glaciären. Hela tiden fanns också en stank efter de 10 000 liter flygfotogen som planet var tankat med.
– Det var väldigt overkligt och väldigt sorgligt, säger Rosqvist.
Vet lite om olyckor i den miljön
Flygbränslet avdunstade ganska fort, men 2016 då man undersökte olycksplatsen senast kunde hon konstatera att spår av de tunga kolvätena från föroreningarna fanns kvar.
Nu hoppas hon få finansiering till nya undersökningar på den otillgängliga platsen på Rabots glaciär, 50 meter nedanför Kebnekaises sydtopp.
– Nu har det gått tio år och då vill jag veta om det finns något kvar. Vi vet väldigt lite om vad som händer efter olyckor i den här miljön.
I klippet berättar Gunhild Rosqvist om den fruktasvärda scenen när hon kom till olycksplatsen första gången.