Mitt i småbarnsåren, när sonen Leo var fem och Hugo tre, gick Annie förbi en spegel hemma. Hennes blick fastnade, stelnade. Såg inte det ena bröstet annorlunda ut? Som om huden var indragen? Allt stannade upp.
– Min första tanke var cancer. Och det var det ju, säger Annie.
Sedan tänkte hon:
– Jag kan inte dö nu. Barnen kan ju inte ens simma!
Behandlingarna och den existentiella kris Annie gick igenom väckte författardrömmarna till liv. En vän fick henne till slut att ta steget.
”En dum knöl”
Resultatet blev den första boken: ”En dum knöl i mammas bröst”.
– Vi har pratat mycket om sjukdomen, barnen och jag. Framförallt Leo har ställt mycket frågor. Det är också mycket deras tankar och frågor som låg till grund för boken.
Idag är barnen nio och sju. De har lärt sig mycket om cancer, på barns vis.
– De frågade aldrig om jag skulle dö. Det fanns inte i deras föreställningsvärld, säger Annie.
Prata från barnens perspektiv
Hon hoppas att hennes böcker kan göra det lättare att prata om svåra saker som cancer eller andra allvarliga sjukdomar, utifrån barnets perspektiv, om någon nära dem drabbas.
– Då har allt vi varit med om i alla fall lett till nånting positivt.
I klippet berättar Annie om sina författardrömmar och den resa hon gjort