Den är sliten efter att ha utsatts för väder och vind i hundra år, men det är ingen tvekan om att det är en hjältemedalj.

På den ärgade ytan går det fortfarande att läsa att den är utdelad av Carnegie-stiftelsen, en ovanlig utmärkelse som bara har gått till de som har riskerat sitt eget liv för att rädda andras.

Nu sitter den infäst i en pojkes gravsten på Nikolaikyrkogården i centrala Örebro.

– Det vi hittar här är grosshandlare, fabrikörer, byggmästare, bankdirektörer, landshövdingar och andra höjdare. Och sedan är det då en 16-årig boktryckerilärling, en föräldralös liten kille, som har fått gå till historien tillsammans med alla andra, säger den historieintresserade kyrkogårdsguiden Leif Hjalmarsson.

Telegrafstugans skyddsling

Snön faller med stora flingor över gravarna för de en gång kända och berömda i Örebro.

Leif Hjalmarsson har gjort sammanställningar över vilka som ligger begravda på stadens kyrkogårdar och guidar ofta bland gravarna. Just den här graven brukar han stanna till vid. Under årens lopp har metall från medaljen missfärgat stenen, men den är fortfarande lätt att läsa. Den är rest över ”Telegrafstugans skyddsling, boktryckerilärlingen Nils Olof Brusberg”, som dött bara 16 år gammal.

Men det är texten längre ner som väcker frågor.

”För utförd räddningsbragd belönad på sin dödsdag av Carnegie-stiftelsen”. 

– Det är ett gripande öde, säger Leif Hjalmarsson.

Bortlämnad – sedan dog fosterpappan

Nils Brusberg föds till fattigdom.

Sommaren 1902 kommer han till världen i Stockholm och lämnas snart bort av sin ogifta mor.

– Det var en svår uppväxt, säger Leif Hjalmarsson. Hans fosterpappa dog och mamman kunde inte ta hand om honom, så han hamnade på barnhem.

Men Nils ska få det bättre än många andra barnhemsbarn – tack vare en konflikt inom en av Stockholms frikyrkor. En av Stockholms mer kända predikanter, John Hedberg, har lämnat sin kyrka efter en infekterad personstrid. Han satsar i stället all sin tid och kraft på barnhem. 

Ett av dem ligger i Kristinedal utanför Åmål.

Där har pastor Hedberg byggt upp en ny sorts barnhem, där barnen växer upp i mer familjeliknande förhållanden. De bor i stugor med en ansvarig vuxen per hus.

Pengarna får han in bland annat genom lotterier och insamlingar.

Insamlade 25-öringar bekostar hus

Det är telegrafisterna runt om i landet som sponsrar verksamheten i en av stugorna.

De som arbetar med att koppla telefonsamtal och skicka telegram har gemensamt gått ihop för att ge runt tio barn åt gången möjligheten till ett bättre liv. Det är i deras stuga Nils får bo.

De är inte rika, telegrafisterna, men de försöker dela med sig av den lilla lön de får. Själva stugan har bekostats av insamlade 25-öringar. Det är många som hjälper till för att få ihop de 2 000 kronor det kostar att uppföra det lilla huset, telegrafstugan.

Särskilt drivande är kollegorna Elin Åberg och Mathla Larsson i Örebro. 

De arbetar hårt för att få in pengar, potatis och presenter. I telegrafstugan får barnen klappar och karameller till jul. De får pengar på sparbanksboken till framtiden och nya kläder då och då. Under en av de svåra perioderna under första världskrigets matransonering, lyckas telegrafisterna få ihop 100 kilo potatis så att barnen inte ska svälta.

Smart och skötsam

För Nils betyder vistelsen på barnhemmet helt nya möjligheter.

Han är smart och skötsam och får höga betyg i skolan. Men det är svårt att hitta ett nytt hem åt honom. Hans lärarinna trycker på och försöker hitta möjligheter att studera vidare, men pengarna räcker inte.

Istället lyckas telegrafisterna i Örebro skaka fram en lärlingsplats på ett boktryckeri.

Där går det bra för Nils. Efter ett år på Lindhska boktryckeriet får han betyget ”pålitlig, villig, rask och artig” av sin förman.

Plötsligt spricker isen

Våren 1918 kommer snabbt. 

På flera håll i landet överraskas människor av att isen plötsligt brister.

I Örebro finns en populär genväg över isen vid Frimurareholmen. Det är 25 meters promenad över vad som brukar vara mycket fast is. Det är en väg som tolvåriga Anna Lisa och hennes jämnåriga kamrat brukar ta på vintrarna, när de går från sina hem i centrala staden till folkskolan en bit bort. Den här dagen, den 16 mars tar de samma väg som vanligt, men isen håller inte.

De hamnar i det iskalla vattnet och kämpar för sina liv.

Samtidigt är Nils Brusberg på väg till jobbet.

På avstånd ser han de två flickorna på isen – och hur isen plötsligt rämnar under dem. Han ser hur de försöker klamra sig fast vid iskanten, men hur den brister undan för undan. 

Flickorna ropar högljutt på hjälp. Kläderna tyngs av vattnet och det syns hur snabbt de blir utmattade.

Han tar sig då dit, hoppar över järnstaketet vid Svartån och ner på den svaga isen.

”En vacker räddningsbragd”

I den polisutredning som görs beskrivs vad som hände sedan:

”Nedkommen på isen lade han sig framstupa och kröp försiktigt mot vaken. Kommen ungefär en meter från denna, brast emellertid isen under honom. Han sjönk ned ungefär till bröstet men lyckades få upp ena benet på den fasta iskanten, kastade sig på på rygg och rullade sig upp. När han kände, att han åter hade fast is under sig, gjorde han ännu ett försök att, krypande runt om det ställe, där han nyss fallit i, uppnå flickorna. Detta lyckades även. Efter flera fruktlösa försök fick han tag i den ena flickans arm och lyckades efter stora ansträngningar få upp henne på den fasta iskanten.”

I ögonvrån ser Nils hur en man krupit ut för att rädda den andra flickan. Han stannar kvar på isen tills han ser att de lyckas komma upp på säker mark. Sedan tar han sig, dyblöt och frusen, mot fast mark.

De chockade flickorna springer hemåt.

Några dagar senare skriver lokaltidningen Örebro Dagblad: 

”En vacker räddningsbragd utfördes i lördags morse härstädes, då 15-årige Nils Brusberg räddade en minderårig flicka från att drunkna.”

Utreder hjältedådet

Notisen i tidningen blir en möjlighet till ett nytt liv.

Elin Åberg börjar bearbeta Carnegiestiftelsen. För hon vet att det förutom ära och medalj brukar delas ut pengar till hjältar. Det är något som behövs om Nils ska få den utbildning som telegrafisterna inte har råd att ge honom.

Stiftelsen gör en mycket omfattande undersökning som slår fast att det verkligen handlar om ett hjältedåd. Hela tiden med stöd av Elin Åberg, som drar i alla trådar hon kan för att hjälpa Nils.

Bland de många efterlämnade papper med Elin Åbergs handstil som nu förvaras på Riksarkivet, finns en intervju hon gör med Nils:

”- Nå, men Nils, om det vore så att du hade pengar, vilket du ju inte har, vad skulle det göra för din framtid?

– Jo, då skulle jag gå igenom en handelsskola, därifrån kan man få så bra platser på lager eller kontor.”

Intervjun undertecknas av Elin Åberg den 10 oktober 1918.

18 dagar senare är Nils död.

Unga dör i smittsam sjukdom

Hösten 1918 lamslås Sverige.

Biografer stänger och folksamlingar förbjuds när den dödliga influensan Spanska sjukan härjar.

Troligen har den mycket smittsamma sjukdomen kommit till Europa med amerikanska soldater under första världskriget. Sjukdomsfallen tystas ner och först när smittan når neutrala Spanien uppmärksammas den och får sitt namn.

Det är framförallt unga, friska människor som smittas. Alla riskerar att drabbas. 

– Det var ju en fruktansvärd farsot som drabbade Örebro och hela Sverige. 1918 var ett svårt år, säger Leif Hjalmarsson.

I Stockholm begravs kungens son prins Erik.

I Boden och Västerås fylls gymnastiksalarna på regementena av sjuka unga män. I Västerås lämnar många gymnastiksalen i en träkista till tonerna av Chopins sorgemarsch. Till sist bärs också vita kistor ut med de sjuksköterskor som vårdat soldaterna. 

I Örebro innehåller lokaltidningarna varje dag en sammanfattande artikel med de senast döda i trakten. 

Den 30 oktober rapporterar Nerikes Allehanda bland annat att en 23-årig kvinna i Hammar avlidit, och efterlämnat make och två små barn, varav det ena smittats.

I Vedevåg har en 27-årig kvinna dött. Tidigare under oktober har två av hennes syskon avlidit i samma sjukdom.

Och så har en 16-årig pojke i Örebro dött:

”I sviter av spanska sjukan avled i förrgår 16-årige ynglingen Nils Brusberg, anställd på Lindhska boktryckeriet här. B. som var fader- och moderlös, hade uppfostrats på telegrafisternas barnkoloni Kristinedal.”

Medaljen blir en del av gravstenen

Nils får sin medalj först efter sin död. 

Vid Carnegiestiftelsens möte har man beslutat att han också ska få pengar för att kunna studera på en handelsskola. Men gåvan hinner aldrig fram. Stiftelsen får ta ett nytt beslut: Pengarna ska bekosta hans gravsten och det som blir över skickas till de nya barn som växer upp i telegrafstugan på barnhemmet i Dalsland.

Det är telegrafisten Elin Åberg som sedan ser till att det blir en stor och stabil sten. Hon ansvarar för texten, som avslutas ”Saliga äro de renhjärtade”. När det inte går att dela medaljen, övertygar hon Carnegiestiftelsen att skicka ett exemplar till, så att både fram- och baksidan ska synas.

Fler ligger i graven

Hundra år har gått.

Leif Hjalmarsson böjer sig ner och borstar bort snön på Nils Brusbergs grav.

Det finns två namn till där, två personer som senare begravts bredvid Nils.

Det är telegrafisterna från Örebro, Elin och Mathla.

Flickan som överlevde

Det finns en historia till att berätta här: Den om flickan som räddades till livet.

Hon glömmer aldrig den dagen. Men först mot slutet av sitt liv får hon veta att hennes räddare har dött samma år som han fick upp henne ur vaken.

– Vi hade inte kommit upp av oss själva, berättar hon i en uppsats i lokalhistoria som skrivs vid Örebro högskola 1988.

Det är en lokalhistoriskt intresserad pastor som skriver ner hennes ord. Han har passerat den egendomliga gravstenen och bestämt sig för att ta reda på så mycket som möjligt om den. Till sin egen stora förvåning lyckas han spåra upp Anna Lisa, som fortfarande bor kvar i Örebro.

Hon är då 82 år och berättar om hur hon senast såg Nils på polisstationen 1918.

– Sedan såg jag honom inte mera, vet inte hur det gick för honom.

Först då får hon veta vad som hänt.

Anna Lisa lovar att besöka hans grav.

Räddade generationer

Det var nära att livet förändrades till det bättre för Nils Brusberg efter hans räddningsinsats.

Men för Anna Lisa betydde det att hon överlevde.

Och det gjorde att det senare blev fler generationer. Hon fick barn, det blev barnbarn och barnbarnsbarn.

Så med hundra års perspektiv på vad som hände 1918 räddade faktiskt Nils Brusberg fler liv än han någonsin kunde ana.