Förra hösten fick Kerstin Sörensen ett SMS av sonen Björn. Han var trött och sliten och frågade om han fick komma hem och tända av.
– Heroinet slet väldigt på honom och han kände att han hade fått nog. Han ville komma hem till oss och det var ju självklart att han fick, säger Kerstin.
LÄS MER: Över 900 dör varje år av narkotika
Björn mådde riktigt dålig till en början, både psykiskt och fysiskt.
– Jag tror inte att många förstår vad hemskt det är, men han fixade det och han åt och åt och mådde bättre och bättre, berättar Kerstin.
LÄS MER: Ta del av hela granskningen av missbruksvård här
Nyfiken på droger
Björn var 21 år när han började med heroin. Före det hade han inte hållit på så mycket med droger berättar hans lillasyster Jonna Sörensen.
– Han hade idoler som Kurt Corbain och var nyfiken på droger. Hade djupa funderingar och mådde dåligt i sig själv, men det gör ju många tonåringar, säger Jonna.
Men när han väl hade fått smak för droger så var det svårt för honom att sluta. I perioder höll Björn sig borta från heroinet och då funkade livet bättre med jobb och flickvän. Men han återföll och åkte in ut från avgiftningen. Vid ett tillfälle tvångsvårdades han.
– Vi kämpade för att få till ett LVM. Han fick ett halvår och hade han sedan direkt efter det kommit in i ett subutexprogram (läkemedelsassisterad behandling reds anm) och fått behandling hade det kanske kunnat hjälpa honom att komma till insikt. Men det här att komma ut från tvångsvård och inget tar vid, det är som bortkastade pengar, säger Kerstin.
Vad hade han för känslor själv kring sitt beroende?
– Han kände att det var moraliskt fel att använda droger men suget var så starkt. För fyra år sedan var det som om han på något sätt kom till någon slags acceptans om att han var en missbrukare. Något han inte hade känt tidigare. Och med den bilden av sig själv blev det lättare för honom att ta droger. Han fick inte längre skuldkänslor gentemot våra föräldrar, berättar Jonna.
Men senhösten 2016 ser livet ändå ljust ut för Björn. Han har tänt av från heroinet och är hemma hos föräldrarna. Han har kontaktat en före detta arbetsgivare och hört sig för om jobb. Han umgås med familj, syskonbarn och gamla kompisar.
– Allt var så bra och han hade blivit sig själv igen, säger Kerstin.
Sista dagen på året skriver Björn i ett inlägg på Facebook till en släkting att värken i kroppen är borta, han mår bra och ”känner sig pepp... Jag har fan inget drogsug alls, typ”, skriver han.
– Han sa att han ville in till stan och träffa kompisar, vi fick en oroskänsla i magen men vi kunde ju inte hindra honom. Han var ju vuxen och det är klart att han inte ville vara med mamma och pappa på nyårsafton, berättar Kerstin.
Björn hoppade in i duschen och gjorde sig ordning för att ta bussen från Hällefors in till kompisarna i Örebro.
– Han var så fin och när han skulle åka så sa han att ”vi syns i morgon eller i övermorgon”, säger Kerstin.
Men Björn kom inte hem. Efter festen, tidigt på morgonen den 1 januari i år, dog han i en överdos heroin i sin lägenhet i Örebro.
– I efterhand så har vi försökt pussla ihop vad som hände. Han hade varit på festen och haft så roligt och varit på topp. Sedan senare på natten förhandlade han väl med sig själv och så gick det överstyr, berättar Kerstin.
Tiden hemma i Hällefors var guld värd
Att familjen fick tillbringa Björns sista månader i livet tillsammans med honom beskriver Kerstin som guld värt. Både för dem och för Björn. Han var en omtyckt person med många vänner, berättar Kerstin.
– Han var glad och han spred ljus omkring sig. Han var en riktigt bra vän, säger Kerstin.
Hur var det att stå vid sidan av under alla de här åren och se hur jobbigt han hade det?
– Just heroinet är så kopplat med döden så vi brukar säga att vi har suttit i dödens väntrum. Man är hela tiden beredd på att få ett sådant här besked. Hade vi inte fått hjälp i anhörigprogram vet jag inte hur vi hade klarat oss, säger Kerstin.
Behandlingshem med öppet intag
När det gäller vad som hade kunnat hjälpa Björn och andra i hans situation tror Jonna på behandling som till exempel tolvstegsprogrammet och behandlingshem med öppet intag. Alltså att man ska kunna åka direkt till behandling utan att behöva utredas av socialtjänsten innan.
– När människor är motiverade så måste det gå snabbt, säger Jonna.
Hon berättar om ett möte med vården då hela familjen var med, Björn något motvilligt. Han var rädd för vilka känslor som skulle komma upp i honom och han gillade inte att tala i grupp. Men efter bara någon timme öppnade han sig och konstaterade att han behövde hjälp.
– Dagen efter ringde han till socialtjänsten men fick inte tag på någon och sedan var stunden borta, och han var inte längre mottaglig för hjälp, berättar Jonna.
Björn har alltid varit öppen med sina missbruksproblem och det var familjen också under de sista åren. Kerstin berättar att de alltid har varit stolta över honom oavsett hur det har sett ut. Björn var 36 år när han dog. Sorgen och saknaden efter honom är stor och svår för familjen.
– Han hade en sådan potential och hade kunnat få ett så rikt liv, säger mamma Kerstin.