Jens Björk var 60 år och hade hunnit vara pensionär i en månad när han på juldagen 2015 drabbades av en stroke. Inne på Universitetssjukhuset i Örebro slog det till igen och han blev halvsidesförlamad och tappade till en början allt sitt tal. Efter några månader på sjukhus skrevs han ut. Språket var fortfarande väldigt dåligt och han fick tips om Afasihuset. Utan större entusiasm åkte han dit. 

– Jag åkte bara för att testa. Jag trodde att jag skulle. skulle skita i det. Men efter första timmen. Det var jättebra, säger Jens.

Tränar två dagar i veckan

Det har gått ett och ett halvt år sedan första träffen, och han går fortfarande hit två heldagar i veckan. Morgonkaffet är just uppdrucket och deltagarna delas upp i grupper. För Jens och några till är det kommunikationsträning på schemat. Alla får en bild. Uppgiften är att berätta vad bilden föreställer och sedan gissa vad som mer kan finnas där. Jens bild föreställer en damväska.

Vad tror du finns där i, undrar logopeden Lisa Mellenthin.

– Smink. En spegel kanske. Nycklar, en telefon, säger Jens.

Svaren kommer snabbt. Men sen tar det stopp på idéer om vad som kan finnas i väskan. Han får hjälp av de andra.

– Tuggumi. Medicin kanske, säger Ann-Sofie.

”De som jobbar här är guld”

Samtalet fortsätter innan deltagarna får en bild på vad väskan faktiskt innehöll. Dagen fortsätter med annan träning ihop med logoped och är inte slut förrän efter lunch. Två dagar i veckan har Jens åkt de tre milen från sitt hem i Påsboda till Örebro. Och livet har blivit mycket bättre i takt med att språket kommit tillbaks, säger han.

– Jag pratar ju med mina grannar och vänner. Men det är inte samma sak. Du såg ju hur vi tränade. Skulle man göra så hemma? Nä. De är guld de som jobbar här.