Det var en fredags kväll i juli för två somrar sen som örebroaren Jimi Fritze var i Göteborgs skärgård på en ö tillsammans med sin dåvarande flickvän. De var ute på restaurang och Jimi skulle gå ut från toaletten när det hände.

– Just när jag tog tag i handtaget så snurrade det till i huvudet på mig, jag fick upp dörren och letade efter min flickvän och fann henne. Jag ropade bara stroke, för att jag kände att något var fel och då kom hon fram till mig.

–  Jag stod på mina knän och var helt blodröd i ansiktet.  De ringde 112, men helikoptern kunde inte landa för att det blåste för mycket.  Jag minns att min flickvän ropade: hjälp han dör, säger Jimi Fritze till Tvärsnytt.

Skulle inte överleva

I stället fick han åka båt till fastlandet där ambulansen väntade. Väl framme på Sahlgrenska sjukhuset gjordes en hjärnröntgen och läkare gav besked till Jimis anhöriga under helgen att han inte skulle överleva. Jimi var hela tiden vid medvetande och hörde allt, men kunde inte uttrycka sig i tal.

– Jag hamnade i ett locked in-tillstånd, det vill säga att man är fången i sin egen kropp. Det enda som fungerade var ögonen och hörseln. Direkt efter röntgen kom doktorn ut och sa att jag inte skulle klara mig.

De tog av dig klockan och pratade om att du skulle donera dina organ, hur kändes det?

– Det var tungt att höra det misstag de begick. De frågade min syster och övriga som tog farväl av mig om mina organ skulle doneras.

De anhöriga gick med på donation.

– De sa att Jimi skulle ha velat det, och det skulle jag ha gjort, om jag visste att patientsäkerheten funkade, säger Jimi Fritze.

– Jag var väldigt rädd och  tänkte först: ”Är det så här det känns att dö?”. Att man ser allt som händer men man kan inte visa nåt.

– I samma stund tänkte jag: ”Fan, ska jag kremeras, hur blir det då?”.

Upptäcktes av läkare

Det var på en fredag som Jimi fick sin hjärnblödning men det dröjde tills måndagen innan en läkare såg att det inte alls var så allvarligt som det först var befarat.

– Om hon inte hade kommit tillbaka från semester så frågar jag mig om jag hade fått legat där till kroppen inte orkade mer, det är en hemsk tanke att tänka på.

Händelsen är nu anmäld till Inspektionen för vård och omsorg men Sahlgrenska sjukhuset vill inte kommentera den pågående utredningen. Jimi själv är orolig för att fler personer kan ha råkat ut för samma sak.

– Jag vill inte att de ska fortsätta som de gör, det är två års preskriptionstid och jag var tvungen att anmäla. Jag brukar annars lägga min tid på träning och fokusera på det i stället.

Stöttas på nätet

Var hittar du kämpandan att gå vidare i det här?

– Jag har en Facebookgrupp och där får jag väldigt fina kommentarer det ger mig viljan att fortsätta kämpa. Sen är jag envis som fan,  det måste man vara.  Jag har också stöttning från min familj och mina vänner.