Norge startade med så kallade genomsnittsmätningar, eller streknings-ATK på norska, 2009. Då hade man konstaterat att fartkamerorna som suttit uppe sedan 1988 visserligen fick bilister att sakta ner men att många därefter ökade hastigheten över fartgränsen igen.
Syftet med att införa genomsnittsmätningar mellan två fartkameror var att se om man kunde få ner hastigheten över längre sträckor. Genom att klocka tiden det tar för en bil att passera mellan två fartkameror får man fram om bilisten kört lagligt – i genomsnitt.
Enligt den norska motsvarigheten till Trafikverket, Statens Vegvesen, har stäckmätningen nått önskad effekt. Följden har blivit en halverad siffra när det gäller döda och skadade på de aktuella sträckorna.
Dessutom har antalet bilister som bötfälls och blir av med körkortet också minskat.
Frågan har utretts i Sverige men har man kommit fram till att punktmätning där man sätter upp flera fartkameror på en kortare sträcka fungerar tillfredsställande.
Fördelen med den metoden är enligt nationella samordnaren på Trafikverket Eva Lundberg bland annat att inte alla bilister måste fotograferas och klockas, bara de som bryter mot lagen.
Om systemet skulle införas i Sverige skulle det också krävas uppdaterad teknik men också nya tag inom juridiken. I Sverige tillämpar vi strikt föraransvar vilket till exempel innebär att polisen måste bevisa att samma person suttit vid ratten under hela sträckan mellan två kameror.