Theresa Sulemana driver en butik där hon syr alla produkter själv. Inför höstterminen 2020 sökte hon yrkesutbildningen ”Hållbar modedesign” för att kunna bredda sin kompetens och bli mer attraktiv för sina kunder.
Men hon nekades en plats eftersom för få döva hade sökt utbildningen.
– När jag fick beskedet blev jag riktigt arg. Jag kände mig otroligt kränkt och diskriminerad, säger Theresa.
I klippet ovan berättar hon mer om sin syn på Komvux nya policy.
Vad har du med funktionsnedsättning för erfarenheter av diskriminering?
Christina • Att ha lönebidrag är det värsta som finns om man vill arbeta och vara delaktig i en grupp. Det känns när de ser ner på en, det känns att inte få riktiga arbetsuppgifter, det känns att inte vara värd någonting.
Jag är 60+ så vad finns det för vettiga arbeten? Hade jag vetat om innan hur det skulle gå hade jag aldrig i livet tagit ett jobb så här, aldrig!
Vi är alla människor och unika på vårt sätt, det låter så fint men i verkligheten är det som skit.
J • Jag reser ofta och bor på hotell. Det är ytterst sällan jag blir lika behandlad som andra hotellgäster. Man tittar bort när jag frågar något, likaså när jag checkar in. Jag får alltid de sämsta rummen, förmodligen för att jag inte ska vilja komma tillbaka. Jag betygsätter hotellen (och även museer, parker, cafeer mm.) på olika resesajter. Jag ger sämsta betyg därför att de är inte värda mer. Ofta bemöts då mitt betyg av oförskämda kommentarer från hotellchefer/kommunikationsansvariga, istället för att självkritiskt rannsaka sig själva och visa vilja till förbättring. Ofta är det de dyraste hotellen som har sämst bemötande till handikappade gäster. Vandrarhem har ofta ett bättre bemötande och är inte lika fördomsfulla. Tågvärdar ombord på tågen är totalt ovilliga att ens svara på frågor, än mindre att hjälpa till. Ledsagning har jag slutat att anlita när jag åker tåg, då detta fungerar dåligt och jag också råkat ut för ett försök till bedrägeri då jag skulle avtvingas kortuppgifter, bankkoder mm. i samband med att jag skulle stiga av ett tåg , och trots att ledsagning ska vara gratis när man åker tåg. Jag fick då be om en förbipasserande persons hjälp, och den personen avvärjde också bedrägeriförsöket. Jag tror inte att ni inom media, och allmänheten, förstår hur utsatta vi som lever med ett handikapp är. Hur nedlåtande vi blir bemötta, hur dålig service vi får i samhället, all diskriminering som drabbar oss. Det värsta är också det som är svårast att tala om - hur ofta man utsätts för försök till övergrepp, både fysiskt och integritetsmässigt. Om ni bara visste skulle ni alla bli chockade, men kanske inte berörda, det rör ju bara oss ”funktionsnedsatta”, då tycks det inte vara så noga med empatin. Vi har inte kommit så långt i utvecklingen sedan mörkare tider, då man öppet önskade livet ur handikappade. Tider då man använde tvångssterilisering och satte människor på institution för att de på minsta sätt avvek från normen. Attityderna lever kvar än idag, fatta det!
Birgitta S • Tycker SVT o SR först ska ta itu med hur man i sitt programutbud själva diskriminerar. Tänker på hörselskadade. Självklart kan inte allt vara tillgängligt, men att blanda tal med musik och/eller bakgrundsljud utestänger hundratals tusen personer med nedsatt hörsel som annars skulle höra det som talas. Ett skräckexempel är ”Funk i P1” som särskilt handlar om funktionsnedsättningar men där man trots påpekande envisas med att spela musik samtidigt som någon talar. Städa först i eget bo!! Men det här inlägget kommer förstås inte att publiceras.
Jodå, vi publicerar såklart inlägg där vi kritiseras också!
Vi kan dock bara svara när det gäller SVT:s program.
På nyheterna har vi stränga regler om musik och hur man ska lägga den för att störa så lite som möjligt i tal.
Att texta program går bra när de är förinspelade men när det är direktsänt krävs det att det både finns teknik på plats för direkttextning och skicklig personal som klarar det. Men frågan är ständigt aktuell på SVT, inte minst när det gäller textning av nyheter.
Sen har vi fantastiska teckentolkar och gestaltare som brukar få mycket uppmärksamhet inte minst när det är dags för Melodifestivalen! De är vi extra glada för.
Men vi kan såklart göra mer - och tar med oss ditt inlägg vidare!
Jonathan • Jag har upplevt diskriminering av chefer pga min hörselnedsättning. Nu senast handlade det om en chef som var skeptisk till att anställa mig pga hörseln. Jag fick reda på detta eftersom chefen ringt upp min kompis som fixade jobbet till mig och ställt frågor om min hörsel. Hon fick skydda mig och säga att det inte var något hon visste något om och hon sa även till mig att jag nog inte ska berätta om det för chefen om jag ville ha jobbet. Känns väldigt jobbigt att behöva hålla det hemligt och inte berätta något eftersom det är något som verkligen är bra att känna till för att veta hur jag funkar och vilka behov jag har.
AL • Jag har 75 procent sjukpension och varav 25 procent arbetsför nu i min kommun ska det finnas hjälp via en så kallad SIUS som ska se till att tillgodogöra en arbetsplats som är anpassad till mitt handikapp.Det efterlevs inte pga det försöker sätta in mig på en plats där jag inte kan arbeta pga mina handikapp. Det finns ingen hjälp att få.Jag hamnar mellan stolarna och försäkringskassan vill jag ska jobba det 25 Procent o arbetsförmedlingen kan inte hjälpa mig.allt blir en härva och jag blir sjukskriven helt och pandemin gör det inte det hela lättare heller.. Det måste bli mer förståelse och ödmjukhet och hjälp att få, istället är det makt och pengar som styr.
Anki Celander • Jag blir diskriminerad i samhället väldigt ofta. Har en internationellt certifierad servicehund som jag blir nekad att ta med. Hon är mina händer och fötter. På hotell förekommer att hon inte får följa med och ofta på restauranger och butiker. Jag blir också diskriminerad av min hemstad Helsingborg som plötsligt bestämt sig för att jag ska betala varje månad för mina hjälpmedel som jag haft lång tid. Jag ska betala för att få ta mig fram i kommunen då jag behöver en rullstol eller för att gå på toa då jag behöver handtag på toastolen. Något ingen annan behöver göra. Det är ren och skär diskriminering. Dessutom vem kan annars i efterskott komma och säga att nu måste du betala för hjälpmedel som givits till dig utan kostnad kanske för tio år sen.
Lena • Att människor som har sjukersättning på 75% på grund av sjukdom/funktionshinder inte har rätt att få gå med i A-kassa på de 25% man arbetar , därmed nekas då ekonomisk trygghet vid arbetslöshet och därmed inte rätt till aktivitetsersättning. Att vara förtidspensionär är inget val man väljer , man väljer inte att endast arbeta 25% på grund av viljan att arbeta inte finns ändå ställs man utanför rätten till trygghet.
M • Jag skulle ta körkort, eftersom att den region som skulle anställa mig som tolk krävde det.
Eftersom jag har autismdiagnos fick jag kryssa i det när jag ansökte om tillstånd att övningsköra, en process som ska avgöra (med två tester i praktik och teori) om man är lämplig att kunna köra bil.
Här skulle en person utan diagnos få vänta några veckor eller månader och sedan få sitt tillstånd beviljat eller ej.
För en person med diagnos innebär
- Det en väntetid för hantering av ärendet på Transportstyrelsen på upp till ett år (eller mer!)
- Utöver det extra kostnader i form av att behöva försöka få tid inom en hårt belastad psykiatrisk öppenvård, som på många ställen tagit principbeslut om att inte prioritera intygsskrivande. Får man en tid får man betala för ett dyrt specialistläkarutlåtande, eller som i mitt fall, när det gått fyra månader utan att lyckas få någon kontakt som kan ordna med intyg, gå till ett privat företag som specialisera sig på att ta ännu mer betalt av personer med diagnos som inte lyckas få träffa läkare inom det offentliga för att få sitt intyg.
- Eventuell utredande samtal och utredning från socialtjänst (ännu mer tidskrävande )
- Om man väl fått tillstånd att övningsköra, så kan det förenas med krav på att flera gånger under närmaste åren behöva betala ännu mer för att få ytterligare specialistläkarintyg. Stress och oro när sista dagen för att lyckas få intyget, då man i god tid (ett halvår innan sista dagen) kontaktat vården med önskan om att få ett nytt intyg. I mitt fall lyckades jag få ett nytt intyg precis innan det var för sent, men jag vet andra där underfinansieringen av psykiatrin lett till att man helt enkelt fått sluta försöka ta körkort (eller inte längre har rätt till körkortet som man tagit).
Ett alternativ till det här, skulle kunna vara att man helt enkelt använder sig av t ex relevanta tester där kompetent personal avgör om man kan framföra fordon eller ej. T ex ett körprov, och ett teoriprov. Likabehandling.
Hör av dig!
Har du upplevt dig diskriminerad på grund av en funktionsvariation? Hör av dig till orebro@svt.se