Det här är hennes berättelse.

RUMMET

Rummets väggar omringar henne. Hon är elva år och vill höra till. Men klasskompisarna har lektion i ett annat rum. Hon sitter ensam i rummet och försöker lista ut om det är lektion eller rast.

Hon öppnar dörren. Men klassrummet är tomt. Ingen där. De har gått. Utan henne. Var det gympa de skulle ha? Eller är det mat nu?

Bortglömd.

Hon ringer sin mamma: ”De har glömt mig. De är borta. Vad ska jag göra mamma?” Hon är bara elva år.

11 år och ensam

Vi sitter alldeles stilla, vid köksbordet, med berättelsen om 11-åriga Fanny ensam i ett rum. När hon ser att mina ögon blir blanka nickar hon tyst, bekräftande.

– Jaa.

Hon sväljer. Och berättar om äggklockan.

– Jag satt i ett rum. De gav mig en äggklocka. För att jag skulle veta när lektionen började och slutade.

ÄGGKLOCKAN

Tick-tack-tick-tack. Äggklockan står på bordet i rummet. Hon ska vrida upp klockan så många minuter som hon har lektion. När det ringer är det rast. Då ska hon vrida upp klockan så många minuter det är rast. När det ringer igen är det lektion.

Tick-tack-tick-tack. Ljudet invaderar hennes tankar. Hon försöker koncentrera sig på uppgiften på pappret framför henne, men förstår inte. Vad vill de att hon ska göra? Med blyertspennan tecknar hon en flicka med ledsna ögon i ena kanten på pappret. Tick-tack-tick-tack. Vad gör de andra? Har de rast nu?

Hon gömmer klockan i ett skåp i rummet. För att den ska höras mindre. Tick-tack-tick-tack. Tickandet ekar där inne, i hennes huvud, vill ut. Riiiiiiiiiiing.

Svårt att förklara och svårt att förstå

Fanny Taaveniku är 15 år nu. Hon går i nian. Och för första gången under sin skoltid har hon mött lärare som förstår henne. Fanny har autism. Det är svårt att förklara och svårt att förstå.

– Jag tänker lite annorlunda. Det är nog inte så många som tänker på mitt sätt, säger hon och skrattar till.

Autism kan betyda väldigt olika saker för olika personer. För Fanny betyder det att hon behöver struktur och tydliga instruktioner. Hon tänker konkret. Och det förstod inte alltid lärarna. Som det där med stolarna.

STOLARNA

Läraren sade att de skulle ställa upp stolarna i klassrummet. Men Fanny hade ju bara en stol. Så vad menade läraren egentligen? Hon frågade: ”Vilka stolar? Jag har ju bara en stol.”

Läraren trodde nog att hon bara fånade sig, att hon försökte göra sig rolig, och blev arg.

– Men jag ville ju bara veta, säger Fanny.

Det där är ett skolboksexempel. Det är bland det första man får lära sig om autism om man öppnar en bok i ämnet. Ändå blev Fanny gång på gång missförstådd och lärarna tolkade hennes kommentarer och frågor som trots och stöddighet.

Går i specialklass nu

Jag frågar vad som är den största skillnaden nu, när hon går i en specialklass med personal som är experter på autism.

– De förstår mig. De blir inte arga hela tiden. Jag vågar säga vad jag tänker utan att vara rädd för att de ska bli arga.

Vi sitter tysta igen och begrundar hennes ord. Att hon aldrig har känt så tidigare. Inte någon gång under åtta skolår. Då berättar hon om när hon tvingades till skolmatsalen.

– Alla sa att jag var så stark. ”Du klarar det här.” Fast jag sa till dem att jag inte klarar det. Och det slutade med att jag inte gjorde det.

SKOLMATSALEN

Tuggorna. Porslinet gnisslar och klirrar. Besticken höjs och sänks runt omkring henne. Maten på tallriken framför henne flyter ut.

Hon försöker.

Tar lite mat på gaffeln och för mot munnen. Sänker den igen.

Stirrar alla på henne nu?

Hon vågar inte titta upp. Jo, visst stirrar de. Hon sitter som fastnaglad, kan inte ens förmå sig att springa ut.

Tog överdos

Fanny tittar på mig över köksbordet.

– De vet att jag har problem med maten, med att äta och så, och ändå tvingade de mig att gå till matsalen. Det blev som en kränkning att sitta där.

Efter några dagar orkade hon inte mer.

– Det var då jag tog min överdos. Jag vaknade på sjukhus. Med slangar överallt. Och var arg. För det var ju inte så det skulle sluta. Jag ville ju bara komma bort.

Hon målar medan vi pratar. Med den smalaste penseln. Alltid den smalaste även när det är stora enfärgade ytor. Det blir bättre nyanser då.

Ett ansikte växer fram på duken framför henne. Ett ansikte med slutna ögon och stängd mun. Penseln far snabbt fram över ögonfransarna.

Ville ha ett schema

Fanny skrattar till vid köksbordet och konstaterar att hon egentligen inte krävde så mycket av lärarna.

– Allt jag ville ha var ett schema, säger hon och låter händerna rita upp ett A4-ark i luften.

– Ett riktigt schema. Som de andra i klassen hade. Men jag har aldrig fått något sånt. Jag har fått en massa olika varianter. En gång fick jag en post-it lapp.

Hon skrattar igen.

– Vad säger man liksom?

Struktur och tydlighet

De flesta personer som har autism behöver struktur och tydlighet. Det är också vanligt att man är ljudkänslig. Precis som Fanny. En tickande äggklocka och en skoldag utan schema är precis motsatsen till det som Fanny behövde.

– Jag tror inte att de ville vara med mig.

Hon ser att jag reagerar på orden, och tillägger:

– Det låter hårt, men det är sant. Jag tror att de var lättade över att bli av med mig i klassrummet. Det var nog därför de inte var så engagerade.

SCHEMAT

Den här höstterminen har Fanny börjat i en specialklass. Lärarna som jobbar där kan mycket om autism, men framför allt försöker de ta reda på så mycket de kan om varje elev.

Fanny får jobba med de ämnen som hon trivs bäst med. Hon har fått lappar där det står ”Jag vill ha hjälp” eller ”Jag vill vara i fred” som hon kan lägga bredvid sig eftersom hon tycker det är svårt att be om hjälp.

Hon har också en ”humörbarometer”, en bild av en termometer som sitter på väggen. Där kan hon kan sätta upp olika lappar. ”Glad”, ”ångest”, ”ledsen”. Sådant kan vara svårt att prata högt om.

Allt är hjälpmedel som man kan tillverka själv, av papper.

Men för Fanny är det allra viktigaste ett A4-papper.

– Jag har fått ett schema. Ett riktigt schema. Jag har både ett veckoschema och ett dagschema. Så jag vet vad jag ska göra.

Hon släpper penseln och ler när hon säger det.