Förra året tog MSB, polisen, räddningstjänsten och ambulanssjuksvården tillsammans fram en ny vägledning för ”pågående dödligt våld” och nu pågår ett arbete med att föra ut det nya arbetssättet i organisationerna.
Diskussionerna kring vägledningen handlade till stor del om hur räddningspersonal ska agera när det finns risk för att gärningspersonen kan tänkas vilja skada även blåljuspersonal.
Dilemma att stå och vänta
– Det blir ett dilemma för räddningspersonalen att stå och vänta en bit ifrån platsen, samtidigt som allmänheten eller anhöriga är framme och vårdar skadade. Hur påverkar det förtroendet för räddningspersonalen? säger Yvonne Näsman, handläggare vid MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.
– Polisen var då också tydliga med att de inte kommer att kunna garantera säkerheten för annan blåljuspersonal i insatsens inledning. Det tidigare resonemanget om ”säker plats” ändrades under arbetet med vägledningen till begreppet ”tillräckligt säker”, säger Ove Brunnström, handläggare på MSB.
Dilemmat är att polisen ibland måste jobba för att avbryta våldet samtidigt som ambulanspersonal eller räddningstjänst behöver genomföra livräddande insatser. Det innebär större risker för blåljuspersonalen.
Går in tidigare
– Då behöver vi jobba med riskbegreppet på ett annat sätt. Om vi utgår från att platsen måste vara helt säker så låser vi situationen. Om vi tänker att den ska vara tillräckligt säker kan vi istället röra oss framåt, säger Daniel Hedman, kommissarie vid Nationella taktiska rådet som är en del av NOA, polisens nationella operativa avdelning.
Det här innebär att räddningspersonal och ambulanspersonal kommer att kunna gå in tidigare än förut.
– På sådana här platser behövs ett annat taktiskt tillvägagångssätt. Allmänheten förväntar sig att vi agerar. Samtidigt kan vi inte helt kontrollera riskerna, som vid en olycksplats, säger Peter Arnevall, räddningschef i Storstockholm.
Väntade tills polisen säkrat platsen
Han förklarar förändringen så här:
– Förut gick vi ju till exempel aldrig in i miljöer där vi visste att det kunde finnas personer med vapen. Vi väntade tills polisen ropade: ”Allt är genomsökt. Byggnaden är säkrad.” Nu jobbar vi istället så att vi låter polisen försöka oskadliggöra gärningsmannen medan vi kan gå in i en annan del av byggnaden där risken är lägre just då.
Pågående dödligt våld innebär att det finns en gärningsman som fortsätter att utöva våld. Vid explosioner kan läget vara mer statiskt.
– Det är svåra beslutssituationer, för det kommer sannolikt bli konsekvenser hur man än gör. Därför är den mentala förberedelsen så viktig. Vi har en skyldighet att göra något på det sätt vi kan, säger Daniel Hedman.
”Beslut som inte får applåder”
I andra länder är det inte ovanligt att det kommer en andra detonation, med syftet att skada räddningspersonal, påpekar Peter Arnevall vid Räddningstjänsten i Storstockholm. Dessutom är det svårt att utifrån bedöma om en byggnad kommer att rasa eller inte.
– När det kommer till bomber kan ett mer passivt förhållningssätt vara rimligt, precis som man gjorde i Linköping. Hade någon legat och förblött hade man fått kritik – eller om tre brandmän hade gått in och huset hade rasat. Det är väldigt svåra beslut, och oavsett vilket beslut man fattar så riskerar det att bli fel med facit i hand, säger Peter Arnevall.
– En av slutsatserna i vägledningen är vikten av att blåljusaktörerna får planera, utbilda och öva tillsammans så att personalen blir mentalt förberedda. Vi har därför uppmanat regionerna att gå samman och öva med polis, räddningstjänst och ambulansvård så att alla pratar samma språk och förstår varandra, säger Yvonne Näsman från MSB.