Det är många människor men lugn stämning vid polisens avspärrningar i centrala Linköping på fredagskvällen. Poliser, väktare och byggjobbare rör sig kring de skadade husen och nyfikna åskådare kommer i strid ström för att se förödelsen med egna ögon.
Även boende i området har återvänt. En av dem är Toni Aziz, som befann sig tillsammans med sin mamma i deras lägenhet på Ådalagatan, alldeles vid explosionen vid niotiden i fredags.
– Det känns för jävligt att se sitt hem bli förstört på det här sättet, säger han och tittar mot den demolerade balkongen.
Han berättar att han var ledig och därför låg och sov när det smällde.
– Jag hörde min mamma skrika efter mig, hon var jättechockad. Så jag bara öppnade dörren, tog undan det som fanns framför mina fötter och tog undan henne därifrån.
“Man har inga ord längre”
Mamman var då inne på toan. Hade hon istället varit i köket eller på balkongen kunde det ha gått riktigt illa, berättar Toni Aziz.
– Det var det som räddade henne. Tack gode gud att hon var därinne.
Toni Aziz har gasbinda på båda benen och fick glassplitter i fötterna och över kroppen men säger att det är ”smågrejer”. Mamman har varit på sjukhus under dagen, men klarade sig undan allvarliga skador.
Familjen kom till Sverige från Irak 1996. Där var explosioner en del av vardagen, men i Sverige har de varit trygga. Men nu känns det svårt säger han.
– Det är för jävligt, riktigt tragiskt. Man har inga ord längre. Det är tillbaka till ruta ett känns det som.
– Men man får försöka tänka positivt. Vi mår bra och grannarna mår bra, det är huvudsaken. Grejerna som gått sönder går att fixa, människor går inte tyvärr.
Vet inte när de får komma tillbaka
Utanför ett hus på Linnégatan, ett hundratal meter från explosionen, köar de boende. De får komma in i sina lägenheter för att hämta det nödvändigaste, men vet inte när de kommer kunna sova hemma igen.
– Det är jobbigt såklart och tråkigt. Man är ju lite skakad men glad att man inte var där när det hände, säger Malin Andersson bor i huset.
Hon är där med sin mamma Lotta Andersson och var hemma hos föräldrarna när explosionen skedde.
– Man blir chockad och sen gick jag in och läste själv vad som hade hänt.
– Det är först nu man fattar vilken tryckvåg det måste ha varit, säger Lotta Andersson.
Johan Humla bor i samma hus. Han säger att det var skönt att få se lägenheten med egna ögon, även om det var jobbigt.
– Det är glassplitter i hela lägenheten. Jag hade förväntat mig att det skulle vara illa, men det är inte kul att se det.
– Det känns jättejobbigt, det är ens hem som man vill hem till, säger Johan Humla.