Hans och Ewa Johansson har varit ett par i 56 år. Men för fjorton år sedan tyckte Hans att Ewa började förändras. I dag har Ewa diagnostiserats med Alzheimers sjukdom – en demenssjukdom som drabbar omkring 25 000 personer varje år.

Se hela vår granskning om äldreboenden på temasidan ”Det sista hemmet” som du hittar här.

– Skeendet av allting var att det gick sakta framåt. Hon var hemma i tolv år innan det var tvunget att bli en ändring, säger Hans.

Och fortsätter:

– Det började med så enkla saker som att nycklar försvann och jag frågade Ewa om hon hade sett dem och hon sa ja, och jag frågade om hon kunde ta fram dem, och då sa hon att hon hade lagt dem någonstans. Det jag verkligen kommer ihåg är mina bilnycklar som det tog två år innan jag hittade – längst in i en klädkammare och där låg de i en ficka, säger Hans Johansson.

Flera dörrar och en hiss för att komma ut

På det nybyggda äldreboendet behöver Ewa idag passera tre låsta dörrar där det behövs en tagg för att komma ut. Hon behöver också ta hissen ner till entréplanet för att komma ut på innergården. Det klarar hon inte själv.

– Om Ewa hade bott i markplan hade hon kunnat gå ut själv när hon ville, nu behöver hon ledsagning, säger Hans.

I bottenplan på byggnaden ligger till exempel enhetschefens kontor, aktivitetsrum och läkemedelsrum. Hans tycker att man istället borde ha lägenheter för de äldre där.

– Jag tror att det är jätteviktigt att de äldre kommer ut. När Ewa bodde hemma var det bara att gå ut på gräset. Sommartid så hämtade jag alltid tidningen och då satte hon sig ute med en kopp kaffe och läste den i solen. Det var en frihet, säger Hans Johansson.

I klippet hör du Hans berätta om Ewas nya äldreboende.