Helena visar runt i sin lägenhet och pekar på en termometer som hänger i köket. Den är ett hjälpmedel för att hon ska se vilken typ av kläder hon ska ha på sig, beroende på temperaturen.
– Så slipper jag ringa mamma och pappa och fråga, säger hon.
”Jag vet att jag inte är som alla andra”
Helena har en lindrig utvecklingsstörning och behöver mycket stöd och hjälp i vardagen.
– Jag vet att jag inte är som alla andra. Det tar längre tid för mig att lära mig saker. Och jag har accepterat det, säger Helena.
Hon tycker att hon har ett bra liv. Hon bor i en egen lägenhet och har ett jobb.
Lägenheten är ett serviceboende i Finspång, där det finns personal dygnet runt i närheten. Och jobbet är ingen anställning med lön utan en ”daglig verksamhet” på en kommunal förskola i Finspång. Det räknas alltså mer som en sysselsättning.
”Min handledare hjälper mig”
– Min handledare hjälper mig mycket och säger vad jag ska göra och så där. Och så leker jag med barnen.
Helena är nöjd med det, för hon anser inte att hon skulle klara av kraven som ställs när man har en anställning.
– Om man ska ha en anställning måste man till exempel kunna dokumentera och så, och det kan inte jag.
”Jag är jätterädd att jag inte kan bo kvar”
Men nu är hon orolig för att hon inte ska få behålla sitt jobb och sin bostad.
– Jag är jätterädd för att jag inte kan bo kvar här, säger Helena.
Oron började när brevet från Försäkringskassan damp ner i brevinkastet. Där stod att Helenas arbetsförmåga ska prövas, det vill säga Försäkringskassan vill testa om hon skulle kunna få ett ”riktigt jobb”, med lön.
”Jag får kanske söka socialbidrag”
Försäkringskassans besked betyder att Helena kanske blir av med aktivitetsersättningen. Och då vet hon inte hur hon ska betala hyran på serviceboendet.
– Jag får kanske söka socialbidrag, tror jag.
Det betyder också att hon ska till Arbetsförmedlingen och pröva sin arbetsförmåga, kanske på flera olika arbetsplatser.
För Helena ledde de här kraven och oron till att stressen blev för stor.
”Jag svimmade”
– Jag har mått jättedåligt. På påsken för två år sedan svimmade jag. Och jag tar fortfarande antidepressiv medicin.
Tanken med att pröva arbetsförmågan regelbundet är att personer med funktionsnedsättningar inte ska bli kvar i det som förut kallades ”förtidspension” av slentrian. Under tiden får man aktivitetsersättning.
Helena har fortfarande kvar aktivitetsersättningen, men ska vända sig till Arbetsförmedlingen för att prova nya arbetsplatser där hon kanske kan få en anställning.
”Måste kanske flytta hem till mamma och pappa”
– Jag är rädd att jag inte ska få någonstans att jobba. Och då får jag inga pengar utan måste kanske flytta hem till mamma och pappa igen. Det känns jättejättetufft, säger Helena.
Försäkringskassan kommenterar inte enskilda fall, men myndigheten anser att de enbart följer regelverket.
– Regelverket behöver ju gå först. Aktivitetsersättningen är tidsbegränsad i upp till tre år och sedan omprövar man den, säger Ingeborg Watz Forslund, områdeschef på Försäkringskassan.
Fler personer får avslag
Den tuffare bedömningen som leder till att fler personer får avslag på aktivitetsersättningen är ett resultat av att Försäkringskassan tidigare har fått kritik. En utredning visade att bedömningarna var godtyckliga, alltså att det kunde skilja mellan olika handläggare och olika kontor. Bedömningarna stramades upp, vilket ledde till att fler personer nu får avslag och blir utan aktivitetsersättning.
De ansvariga på Försäkringskassan har själva kritiserat regelverket eftersom de bedömer arbetsförmågan utifrån teoretiska jobb som inte behöver finnas på riktigt. Läs mer om det här.
Temasida: Läs över 300 berättelser från chatten och se reportagen från granskningen