Ingen vet hur många de är. Men man vet att de finns. Pojkar och unga män som förs utomlands för att “uppfostras”. På somaliska finns det till och med ett ord för det. Dhaqan Celis. Uppfostringsresa.

– Det kan handla om alltifrån att komma till släktingar till skolformer som kan vara ganska stränga. Och det finns även särskilda center, uppfostringsanstalter, säger Mikael Thörn som är senior utredare vid Jämställdhetsmyndigheten.

UD, Utrikesdepartementet, har fått i uppdrag att stärka arbetet kring barn och ungdomar som förs utomlands. Det handlar om exempelvis tvångsäktenskap, könsstympning och så kallade uppfostringsresor.

En bortglömd grupp

Förra året hade UD 127 sådana ärenden. Av dem gällde cirka 30 ärenden pojkar.

– Pojkarna är en bortglömd grupp som är rätt stor. Vi bedömer att det finns ett stort mörkertal, säger Mikael Thörn.

I början av 2000-talet arbetade han inom socialtjänsten i Göteborg och under bara ett år hade man då nio ärenden som gällde pojkar som skickats på uppfostringsresor.

– Socialstyrelsen gjorde en kartläggning och det här debatterades då, men nu upplever jag att frågan har försvunnit och blivit bortglömd. Ingen verkar veta hur många det rör sig om och få kommuner har rutiner, säger Mikael Thörn och fortsätter:

– Det kan handla om hundratals. Det finns ingen nationell statistik.

Finns flera orsaker

Ibland handlar det om pojkar som anses för “västerländska”. I en del fall handlar det om pojkar som har hamnat lite snett, till exempel när det gäller kriminalitet eller droger.

– De flesta är kända av svenska myndigheter, men när de försvinner avskrivs en del ärenden. Kanske för att en del pojkar har varit stökiga? Då bryr sig kanske inte samhället när de försvinner? Det är att svika barnens behov och rättigheter – diskriminering, säger Mikael Thörn.

Många kommer tillbaka i betydligt sämre skick.

– Då är situationen betydligt värre, med psykisk ohälsa, missbruk och de är ofta traumatiserade, säger Mikael Thörn.

Han anser att det behövs en kartläggning, både nationellt och på kommunnivå. Det är skolorna ansvar att slå larm och anmäla om de misstänker att ett barn riskerar att föras bort. Då är det viktigt att det finns en metod och kunskaper för hur man ska agera.

– Jag tror tyvärr att det här är en grupp som man inte har så stor kunskap om, säger Mikael Thörn.