När svenska föräldrar försöker få sina barn att göra något som barnet egentligen måste göra, som till exempel att borsta tänderna, kissa eller gå och lägga sig, är det vanligt att den svenske vuxne börjar med att ställa en fråga.

– De börjar ofta med att säga ”ska du gå och....?” eller ”kan du...?” när de vill få barnet att göra något, säger Asta Cekaite, professor vid Institutionen för barn vid Linköpings universitet.

Hon har precis publicerat en bok om forskning runt hur föräldrar och barn interagerar.

Filmade familjer

Forskarna lät fotografer filma barn och föräldrar i deras hem. Utifrån de inspelade filmerna kunde de sedan se hur barn och vuxna klarar vardagliga situationer. Familjer i USA och Sverige filmades. Typiskt för svenska föräldrar var just att öppna med en fråga, vilket i praktiken öppnar för en förhandling.

– Det är lite förrädiskt. Det är ju egentligen saker barnet inte kan undvika att göra. Och med frågan börjar en förhandling eftersom man gör det möjligt för barnet att inte svara alls och att svara något annat än det man som vuxen vill uppnå, säger hon.

Och följden blir att det tar det lite längre tid att klara sysslorna.

Men även barnet känner till spelets regler och blir senare inte överraskat när föräldern ser förhandlingen som avslutad och börjar fösa barnet mot toaletten, till exempel, för att kissa.

– Barnet går bara då mot badrummet. Det kan tolkas som att här är ett etablerat sätt att hantera uppmaningar, att man nästan förväntar sig att därefter kommer mamma.

De äldre svenska barnen försökte även oftare än amerikanska att böna och be sina föräldrar om att skjuta på ”måsten”.

Sa oftare ”nej”

– De amerikanska barnen sa oftare rakt av ”nej”. Det var det få svenska barn som sa. De försökte ofta be och omförhandla genom att vädja till sina föräldrars empati.

Hon tror att vanan att vända sig till barnet med en fråga i grunden handlar om att svenskar gärna vill vara öppna och demokratiska som föräldrar och inkludera barns vilja och åsikt. Tidigare studier från skolor och förskolor visar att lärare ofta agerar på ett liknande sätt.

– De har en föreställning om en demokratisk valmöjlighet som ska finnas i familjen, där barnen kan välja. Fastän de egentligen inte kan det.

Och tvärtemot vad många tror, menar hon att filmerna visar att barnen känner till gränser och i stor utsträckning ändå följer föräldrarnas uppmaningar.

– Man det har tagit lång tid att komma fram dit man vill.