Det finns inte mycket kvar av växten när SVT Nyheter Skåne besöker Anna-Greta Rosenkvist i hennes hem i Kristianstad. I tre decennier har hon kämpat mot parkslide, en nyhet Kristianstadsbladet var först med att berätta om.
Varje gång Anna-Greta Rosenkvist och hennes man har klippt ner växten, har den vuxit tillbaka på samma ställe efter bara några veckor.
– Vårt försäkringsbolag tipsade oss att gräva upp den och det gjorde min man, men han fick inte med allt, säger hon.
Svår växt att bekämpa
Många husägare upplever samma problem med parkslide. Den är svår att besegra och det räcker med att en liten rot lämnas kvar för att den ska fortsätta att växa och ibland sprida sig över hela trädgården och även över till grannar.
Enligt Länsstyrelsens naturskyddshandläggare och expert Cajza Eriksson finns det inga enkla svar på hur man bäst kommer till bukt med denna invasiva växt. Att hitta den lämpligaste metoden beror på flera olika parametrar såsom storleken på beståndet och vilka resurser man har.
– I stort sett är varje bekämpning platsspecifik på grund av det. Det går inte att ge särskilt mycket generella råd kring parkslide. Om parksliden inte växer och sprider sig så är det bättre att låta den vara i förhoppning om att vi i framtiden har en mer effektiv metod, säger Cajza Eriksson.
Kampen fortsätter
91 år och med försämrad hälsa efter sin sjukdom i lungcancer fortsätter hon sin kamp mot parksliden.
– Jag ger mig inte. Jag är ute och klipper och har mig ändå, säger Anna-Greta Rosenkvist och skrattar till.
Invasiva arter som hotar Sveriges natur
Att hantera parkslide
Parkslide är en seglivad växt med mycket stor spridningskraft och kan snabbt ta över stora områden och tränga ut andra arter. Den är ett stort problem i trädgårdar och infrastruktur och är mycket svår att bekämpa.
Naturvårdsverket rekommenderar att du avstår från att plantera parkslide, jätteslide och hybridslide och att du hanterar dem mycket försiktigt om du har dem på din mark. En felaktig hantering eller bekämpning riskerar att leda till ökad spridning.
Källa: Naturvårdsverket.se