Vi är på forskningsstationen Lönnstorp utanför Lomma. Några upprymda herrar har tagit fram släpvälten och börjat köra över rad efter rad med späda plantor av vete, havre och korn.

­Det är inte så brutalt som det ser ut, enligt försöksledaren Olivier Van Aken.

– Vi studerar effekterna av mekanisk stimulering. Syftet är inte att skada plantorna, utan tvärtom att försöka få dem mer livskraftiga, säger Van Aken, belgiskfödd lektor vid Lunds Universitets biologiska institution.

Större skördar

Tesen är att sädesstråna, sedan de körts över av släpvälten eller trampats av forskarnas stövlar, växer sig starkare och blir mer motståndskraftiga mot såväl väder som insekstangrepp. Och, framför allt, ger mellan tio och 20 procent rikligare skördar.

– Det skulle kunna vara ett billigt och väldigt enkelt sätt att effektivisera växtodling, utan att spä på miljöpåverkan. Odlaren behöver varken kemikalier eller dyr utrustning, allt som krävs är en vält att dra själv eller släpa efter traktorn, säger han.

Gammal japansk tradition

Idén att försöka påverka grödor genom fysisk beröring är långtifrån ny. I Japan uppstod redan på 1600-talet traditionen Mugifumi; 'mugi' betyder spannmål och 'fumi' är trampa.

– Det äldsta belägget är från 1680, då en anonym japansk författare beskriver hur bönderna hälsar våren genom att trampa på vetet som såtts under vintern. Vårt mål är att se om metoden är användbar även i våra odlingsförhållanden, säger Van Aken.

Mindre bryskt än gräsklipparen

På den oundvikliga frågan om även växter kan känna smärta, svarar han leende:

– Det beror på hur man definierar smärta. Växter har inget känsloliv men de reagerar definitivt på beröring på ett fysiologiskt, molekulärt plan. De har dessutom förmåga att sprida informationen vidare i växtkroppen när till exempel ett blad utsätts för beröring, förklarar Olivier Van Aken.

– Fast jag skulle nog inte säga att vår forskning på spannmål inrymmer några etiska dilemman. Det vi gör här betydligt mindre bryskt än att klippa gräs.