– Man måste träffa barnen. Träffar man inte barnen så vet man inte hur deras liv ser ut, säger Annelie Björkhagen Turesson, doktor i socialt arbete vid Malmö universitet.
2020 blir barnkonventionen lag i Sverige och Malmöforskarna bakom rapporten ”Hemlösa barns vardagsliv i Malmö” anser att det krävs stora förändringar för att svensk socialtjänst ska kunna leva upp till den. Barnkonventionen måste lyftas från pappret och bli någonting som barnen har konkret nytta och glädje av på riktigt, menar de.
”Jag har ingenting”
I rapporten intervjuas både hemlösa barn och deras föräldrar. Svårigheten med att göra läxor i en trång bostad utan internet är ett återkommande tema, liksom föräldrarnas oro för barnen.
”Jag har inte internet, jag har inte mobil, jag har inte busskort, jag har ingenting. Jag svär, det är jättetråkigt”, säger en flicka.
En annan flicka, i samma familj, berättar att hon aldrig har varit på bio, förutom en gång när hon var liten. Barnen berättar att de skäms för att de inte har pengar på samma sätt som kompisarna.
”Alltså mina kompisar de har hela tiden pengar, de köper efter skolan, men jag har inte pengar, jag köper inte heller efter skolan, jag går hem”.
Tomma fraser
En granskning av socialtjänstens akter för 270 hemlösa familjer i Malmö visade att barnen bara i två av fallen hade fått komma till tals eller blivit informerade.
Däremot fanns det i akterna gott om formuleringar som den här: ”Barnets bästa har varit vägledande under utredningens gång, så långt detta har varit möjligt”.
Barnperspektivet ska alltid finnas med när socialtjänsten fattar beslut, men i praktiken blir det ofta bara i form av tomma fraser i socialtjänstens dokument, enligt Annelie Björkhagen Turesson.
– Man skriver standardiserade uttryck om barnperspektivet som inte alls har någon bäring i verkligheten.
Livets glädjeämnen
När barnen tar egna bilder visar många av dem livets glädjeämnen – som festliga familjemåltider, lekrummet i källaren som Rädda barnen inrett och Malmös många lekplatser och temaparker. Bilderna visar vad viktigt det är med gratisaktiviteter i staden där alla barn är välkomna, tycker Annelie Björkhagen Turesson. Många av barnens bilder är också tagna på böcker och bibliotek.
– På boendena finns oftast inte internet, men det erbjuder biblioteken. Här kan de bli en del av samhället, de kan hänga där, vara där efter skolan och göra läxor, säger hon.
Under arbetet med rapporten har hon många gånger slagits av tanken på hur små, enkla förändringar på boenden för hemlösa skulle kunna göra tillvaron där bättre. Hon har sett nerklottrade trapphus, smutsiga madrasser och hört barn berätta om hur ohyra håller dem vakna på natten.
”Kryper ohyra”
– Det är ovärdigt att se sin mamma ligga i en säng där det kryper ohyra. Det blir det här fattiga, en känsla av att man inte är värd mer, säger Annelie Turesson Björkhagen.
Den tappade framtidstron hos de äldre barnen var mest smärtsamt att se, tycker hon.
– De vi träffade hade alltid tak över huvudet, men det var ändå så att många tappade framtidstron och livsgnistan. Barn är en extremt sårbar grupp och behöver goda uppväxtvillkor varje dag.
Varför inte ta ännu bättre vara på de ideella krafter som faktiskt finns och vill hjälpa till? undrar hon. Och varför inte i större utsträckning utnyttja möjligheten att ge barnen det där lilla extra i form av till exempel ett busskort? Socialtjänsten har möjlighet att besluta om det som kallas kompensatoriska åtgärder, konstaterar hon, men det förutsätter att man pratar med barnen och förstår vad som är viktigt för dem.
– Folk förstår att man som socialarbetare inte kan förändra världen, men man kan visa engagemang, säger Annelie Björkhagen Turesson.