Sally tog kontakt med kvinnokliniken i Malmö i juli 2020 men det skulle dröja flera veckor innan hon fick receptbelagda abortpiller. När hon cirka två månader senare fortfarande hade problem med kraftiga blödningar tog hon kontakt med vården igen.

– Jag fick berätta allt igen och skämdes väldigt mycket.

Fick göra en vaken skrapning

Den första behandlingen hade misslyckats och vården ville därför att Sally skulle göra en skrapning – där hon var bedövad men vaken.

– Medan jag låg på britsen forsade det ut blod. Det utlöste en ångest hos mig som jag fortfarande har.

Vid en undersökning någon vecka senare sa personalen att alla rester var borta men Sally fortsatte att blöda rikligt. Till sist fick hon göra ännu en skrapning och för tredje gången en läkemedelsbehandling innan aborten var fullbordad.

Kände sig ensam i striden

Under tiden upplevde Sally att hon inte fick information om möjliga komplikationer eller stöd i sitt beslut.

– Jag kände mig helt ensam i den här striden. Jag visste att någonting var fel men fick aldrig svar om vad och varför.

Fick ingen hjälp att förstå

Efter aborten fick Sally möjlighet att gå på ett kuratorbesök men där hann hon bara gå igenom själva händelseförloppet innan tiden var slut.

– Hon frågade mest om jag var ledsen över att jag förlorat en graviditet men jag var ju ledsen över situationen och rädd för framtiden.

Nu planerar hon att anmäla upplevelsen till patientnämnden.

– Jag känner ett ansvar att berätta.

Verksamhetschefen om Sallys fall

Pia Teleman, verksamhetschef för kvinnosjukvården på SUS Malmö/Lund, förklarar att det är omöjligt för henne att kommentera vad som hänt i Sallys fall specifikt.

– Jag kan bara beklaga att hon känner att hon inte fått det stöd hon behövde. Vi har begränsad möjlighet att bibehålla kuratorkontakt under väldigt lång tid. Det är primärvården som ska hjälpa till med det.

I klippet ovan berättar Sally mer om sin upplevelse av kvinnokliniken i Malmö.