Per Persson föddes och växte upp i Ballingslöv. Men i unga år längtade han bort. Långt bort. Han köpte en Land Rover och jobbade sig ner genom Europa. Så småningom landade han i Mellanöstern, och slutligen i Pakistan. Där hittade han kärleken, och bestämde sig för att bli kvar. Efter ett års övertalning fick det unga paret Shamims familjs tillåtelse att gifta sig.

– Men det var inte lätt. Dels att gifta sig med någon utanför islam, och dessutom en utlänning, säger Per Persson.

Strax därefter kom döttrarna, Sara och Maria. Uppvuxna i Pakistan, men med Sverige ständigt närvarande i fantasin.

Började bekymra sig

Familjen trivdes med livet i Pakistan, men när döttrarna blivit unga vuxna började Per bekymra sig för deras framtid.

– Det hade funnits i bakhuvudet länge. Att om de gifte sig i Pakistan skulle de aldrig få de möjligheter kvinnor kan få här i Sverige, berättar Per.

En chans för döttrarna att leva fria och självständiga liv. Det var alltså den anledningen som fick flyttplanerna att ta konkret form för fem år sedan. Efter 40 år hade det blivit dags för den skånske pakistaniern att flytta hem. Men det Hässleholm Per kom tillbaka till var inte längre det han lämnade på 70-talet.

– Det Sverige jag hade i tankarna visade sig inte finnas längre. Allt var totalt förändrat, säger Per.

Inte som förr

Som exempel nämner han familjens möjligheter att skaffa jobb.

– Jag hade väl tänkt att de skulle läsa SFI något år, och sedan sätta igång och göra vad de ville. Men så var det ju inte.

Tvärtom visade det svenska systemet bjuda starkt motstånd. Inga jobb fanns att söka. Men efter träget ansträngande har nu båda döttrarna ändå lyckats stapla ut sina egna framtider. Maria jobbar som personlig assistent, och Zahra pluggar till köksbiträde.

Trögt med kärleken

Zahra har dessutom hunnit gifta sig och skaffa en son. Men för Marias del har det gått lite trögare på den fronten. Helst skulle hon vilja träffa en svensk man, men hon kämpar mot samma fördomar som dem hennes pappa till en början fick uppleva i Pakistan.

– Så fort de hör att jag är muslim springer de iväg. De bryr sig inte om att lära känna mig för den jag är, utan bryr sig bara om att jag är muslim, säger hon.

Men att kärleken tål prövningar är något hennes föräldrar lärt henne.

– Kärleken i vår familj, och det sätt på vilket vi bryr oss om varandra, det är det viktigaste. Att få vara i den gemenskapen. Att ha den känslan, säger Shamim Persson.