(Observera att vi bara publicerarmail som vi har fått godkänt av skribenten.)

Hej! Jag tycker det var ett jättebra reportage som gick på tv imorse! Bra att ni belyser att det finns oseriösa organisationer som skyfflar hundar hit och dit utan som helst kontroll.

Däremot tycker jag det är synd att andra organisationer som är seriösa råkar illa ut, ex DogRescue, Hundhjälpen mfl. Jag själv har en rumänsk gatuhund som har anpassat sig fantastiskt fint, jobbigt i början javisst – men det är vanliga svenska valpar också.

Det ska bli intressant att följa och se vad som händer efter, om det sker någon förändring (ex mer krav på de som bedriver införsel av djur i sverige).

Trevlig fortsättning!

Karianne:

Hej, ungefär vid den här tiden förra året beslutade jag mig för att adoptera en hund från en förening som heter Dogrescue. Deras hundar kommer också från rumänien, och jag ångrar inte beslutet ett ändå dugg.

Jag vill först adoptera via Sverige, och kollade runt på olika sidor (viljan att skaffa hund hade jag haft i över tio år, då min förra dog) men fann bara hundar som inte passade mig.

Blev så kär i min hund, hon hade självklart en anpassningsperiod men försvann snabbt då hon har utvecklats till en otroligt glad hund som jag och flera verkligen älskar =)

Det jag vill säga är trots att jag inte sett repotage kommer göra det men MEN det är så viktigt att poängtera igen att Dinas ark är inte en stor organisation det finns flera. Där jag även fick min hund som är stabil, glad och normal :)

Dogrescues transporter kommer via arlanda med stora hundburar allt finns att läsa på hemsidan, och skickar även med länken så du kan se min hund.

http://dogrescue.se/index.php/component/content/article/28-i-sverige/hemkomna-hundar-2012/1049-chanel-fd-rosa-kom-till-sverige-den-1-7-2012.html

mvh/Karianne Esseveld och hennes hund chanel

Carina Lövdahl:

Hej Edina, Appropå din artikel om att adoptera hundar från utlandet. Jag adopterade själv en hund för snart fem år sedan från Portugal via föreningen ”Hundrondellen” och mina erfarenheter både av föreningen, adoptionen och min hund är mycket positiva.

Jag uppfattar föreningen som mycket seriös och de var mycket noga med att intervjua mig om vilka möjligheter jag hade att ta hand om en hund, vilka jobbtider jag hade, vilka tidigare erfarenheter och så vidare.

Enligt deras egen information så sätter de inte upp aggressiva hundar för adoption utan de hundar man hittar på deras hemsida är sådana som har testats innan vad gäller aggressivitet och social förmåga. Jag har förstås ingen insyn i detta, men mitt intryck är att det verkligen görs och att det fungerar.

Den hund jag själv adopterade är en kärleksfull hund som har anpassat sig otroligt bra till sitt nya liv. Han är inte helt problemfri, det ska jag inte påstå, men i stort fungerar han mycket bra. Han är misstänksam mot barn och kan morra åt dem om de kommer för nära och han är också mycket misstänksam mot män med sydländskt utseende. Från början när han kom hit var han misstänksam och rädd för alla män, men nu fungerar det mycket bra med de flesta.

Han är inte social på samma sätt som min andra ”svenska” hund och han blir osäker i grupper med många lösa hundar så det märks att hans förutsättningar är annorlunda men man får ju anpassa aktiviteterna efter hundens förutsättningar. Jag tycker det skulle vara mycket olyckligt om din artikel får till följd att folk nu tror att de kommer att få farliga och sjuka hundar om de adopterar en hund.

/Mvh Carina Lövdahl

Emelie Algotsson:

Det är så jag mår illa av er vinkling av adoptionerna av gatuhundar. Hur ni enbart ser det negativa och inte tar er ens ett litet steg att bemöta oss positiva adoptörer. Har ni tänkt på att vi är betydligt fler positiva än negativa adoptörer? varför inte göra lite glada nyheter och visa en bild av det som faktiskt är bra?

Jag har adopterat en liten flicka från Dinas Ark, en liten valp som hittats på en parkeringsplats och som, om hon inte hittats skulle gått ett avskyvärt liv till mötes. Från första stund har jag blivit otroligt väl bemött av människorna bakom Dinas Ark. De har med vänlighet, kunskap, ödmjukhet och varma hjärtan gjort att adoptionen av min hund inte bara kändes rätt, den kändes säker också. De vann mitt fulla förtroende från första stund och trots att det är tre månader sedan min flicka kom till mig så har jag fortfarande daglig kontakt med styrelsemedlemmar som kommer med tips och råd och som är väldigt intresserade i både mitt och min hunds välmående. Jag fick mig inte bara en hund, jag fann mig otroliga människor med hjärtat på det rätta stället som gör det här för djurens skull och som med sin empati räddar flera djur utan att kräva något tillbaka.

Hunden jag fick kom med alla papper, hon gick igenom alla vaccinationer och fick alla sprutor som hon skulle ha, sprutor som inte ens krävs för införsel till Sverige men som Dinas Ark ändå anser att hundarna ska ha. För att allt ska bli rätt från början. När min hund kom möttes jag av en svansviftande (den svans hon har kvar då den var avhuggen till hälften när hon hittades) liten flicka på runt fem månader som med glädje i sina ögon verkligen såg att det liv hon skulle påbörja skulle bli så mycket bättre än det liv hon lämnade bakom sig i Rumänien.

Hemma i min bostad kände hon sig hemmastadd direkt, hon lät mina katter ta första steget till kontakt och sa de ifrån genom att fräsa så gick hon helt enkelt undan. Idag, bara tre månader senare är hon och katterna bra vänner som gosar och har otroligt roligt tillsammans.

Jag har sedan min flicka kom hit inte mött några som helst problem, hennes rumsrenhet ordnade sig ganska snabbt och jag har fått en otrolig hund som vill lära, som vill jobba, som vill leva. De säger att vi räddar hundarnas liv, jag kan med handen på hjärtat säga att hon räddat mitt. Mitt liv kallades inte liv innan hon kom in i det. Jag har mått oerhört dåligt på grund av ett förflutet men så fort hon kom hit så började jag leva. Hon gav mig en mening tillsammans med mina katter. Dinas Ark har funnits här hela vägen, inte bara vad gäller min hund utan även vad gäller mig. Detta är så fina människor, det går helt enkelt inte att förklara.

Jag och P (min hund) har också åkt runt och besökt andra rumänska hundar och inte en enda gång har det varit agg dem emellan. En hälsning och sen har de busat i timmar utan några som helst problem. Jag säger inte att alla hundar är otroliga vid första stund, vissa kräver att man jobbar mer med dem men som adoptör är man väl införstådd med att det krävs tid och engagemang att ta sig an en gatuhund. Min hund var rädd för äldre män i början, nu efter tre månader vill hon hälsa på allt och alla. Det finns inte ens uns av aggressivitet i henne och jag har henne tillsammans med både andra djur och barn utan problem.

Jag blir ledsen när jag ser hur ni vinklar detta som att det är så dåligt att adoptera en hund. Åk ner till Rumänien och ta er en titt på vad som sker där. När hundarna kommer hit lämnar de helvetet bakom sig. De kommer till paradiset. Kan vi som djurmänniskor ge en hund av miljoner, en chans till ett värdigt liv, vart ligger felet i det?

Gör en programserie med oss positiva istället så vi kan visa dessa underbara hundar som vi inte bara gett ett nytt liv, låt oss visa dessa hundar som vi inte räddat men som räddat oss. Gör något positivt för en gång skull.

Och förresten, googla Gårdlund och ta reda på lite fakta om han, han har en hel del skelett i garderoben och att trycka ner en organisation som Dinas Ark som främjar något gott är verkligen skrattretande med allt han själv sysslat med och som inte direkt gör honom till Guds bästa barn!

/Emelie Algotsson

Ingalill Munther:

Läste med sorg din artikel om hundarna från Rumänien. Själv bor jag i Spanien sedan flera år och har erfarenhet av gatuhundar. Nu har jag fyra stycken som ligger vid mig på en tjock madrass och sover.

Den äldsta är 17 år till sommaren, de två andra mellan 12 och 13 år och den sistnämnda, som hittades i en container, två veckor gammal, har nu fyllt två år. Tidigare har jag tagit hand om ett tiotal hemlösa hundar. Ett par av dem har jag tvingats avliva. Mina hundar, exklusive minstingen, har jag haft mellan 8 till 12 år.

De är helt underbara, harmoniska och väldigt sociala. När jag tagit hand om en hund har jag gått till min veterinär och undersökt dem samt kastrerat dem. Vad jag inte förstår är att om man vill adoptera en hund från annat land, att man då inte kostar på sig en resa ner, tittar på hunden, går till en opartisk veterinär för att få en första kontroll.

Sedan, när hunden kommit hem till sin nya familj så måste man inse att det tar ca ett år, innan den till fullo har blivit harmonisk. Den tiden är viktig att ge dem för vi vet ju inte vilka minnen de har om sin bakgrund. Om man skall ta hand om en gatuhund så skall man kosta på sig både pengar och tid för att verkligen veta hur hunden är.

Det är synd att adoptionen av en hund får så dåligt rykte som den får. De hundar som jag har gett ett nytt liv är så tacksamma varje dag och torts att jag har fyra tikar så lever de tillsammans utan bråk eller avund. Skulle vilja att man i Sverige gav en annan sida av att ta hand om gatuhundar än som nu har gjorts.

 Tyvärr finns det undantag med skrupulösa hunduppfödare men det har jag stött på i Sverige också. Det är underbart att ta hand om en hemlös byracka och se hur tomma, apatiska ögon får en glimt av glädje och hur man förvandlar en skrämd hund till en harmonisk varelse. Samtliga mina har alltid älskat mina barnbarn vilket tyder på att de känner sig trygga.

/Mvh Ingalill Munhter