En av Sveriges två specialister inom neurologi arbetar i Kalmar. Sofie Van Meervenne har de senaste tio åren arbetat som veterinär i Sverige men är utbildad i sitt hemland Belgien. Där har etiken om avlivning historiskt sett varit annorlunda än i Sverige, menar Sofie Van Meervenne.

– I Sverige finns en historik av brukshundar och jakthundar. Och för att jaga krävs en ganska frisk kropp. I Belgien, däremot, finns det knappt några jakthundar. Där är hundarna sällskapsdjur. Då har man också haft en mer restriktiv hållning till att ta bort djuren, säger hon.

Influenser från Tyskland

Anna Norlin som är distriktsveterinär och sitter i Svenska Veterinärförbundets normgrupp, som arbetar med rådgivning till veterinärer, menar att en av anledningarna till att frågan om avlivning blivit omtvistad är just influenser från Europa.

– Många utbildar sig till exempel i Tyskland. Där är det olagligt att avliva sällskapsdjur som inte har en allvarlig eller dödlig sjukdom. Har man blivit utbildad där avlivning inte är ett lagligt alternativ, så påverkas man av det när man sedan börjar jobba i Sverige, säger Anna Norlin.

Individuella bedömningar

Enligt Sofie Van Meervenne är det väldigt individuellt hur en veterinär bedömer om ett djur bör tas bort. Och trots lång erfarenhet är frågor om en eventuell avlivning alltid svåra.

– Pratar man med tre olika veterinärer kommer alla att ha olika inställning. Att avliva ett djur är aldrig ett lätt beslut även om det är rätt att ta bort djuret, säger Sofie Van Meervenne.

Men tack vare utvecklingen av djursjukvården har hon i dag oftare ett bättre underlag till att fatta ett de svåra besluten.

– Det känns mycket tryggare med en noggrannare diagnos, att ta de tuffa besluten och övertyga en matte eller husse om att avlivning är det bästa för deras hund.