Det är två år sedan Cornelia Lundbergs sambo Linus dog i tungcancer. När familjen fick beskedet väntade dom sitt första barn. Nu kom livet istället att kretsa kring cellgifter och strålning. Under 14 månader innan cancern tog Linus liv var Cornelia ett stöd för honom.

– Jag höll tillbaka allt. Jag var stark utåt hela tiden. Det var inne på toaletten som jag kunde bryta ihop en liten stund, sedan gick jag ut och var stark igen, berättar Cornelia.

Tröttheten finns kvar

Hon minns hur frågor om döden och att försöka svara tog mycket energi och hur hon fortfarande kan känna tröttheten som finns kvar.

– Min sorg över Linus kom på riktigt först efter sex månader. Jag fick ätstörningar, kontrollbehov och koncentrationssvårigheter. Efter ett år trillade jag ihop, jag kunde inte ens lyfta upp min arm.

Hade startat en grupp för andra drabbade

Cornelia Lundberg i Vetlanda lever idag med sin son och hon säger att hon mår förhållandevis bra. Hon har tillsammans med kollegan Jenny Lénström tagit initiativ till en facebook-grupp där anhöriga kan stötta varandra och hon hoppas att landstinget ska kunna se till att grupper i verkliga livet också blir en verklighet.

– Jag hade bevhövt en grupp där andra anhöriga fanns. Kanske bara fika och prata ihop. Jag tror det kommer vara gynnsamt för sjukvården om de här grupperna kan skapas, säger Cornelia.