Johan Persson (S) kallade omedelbart till ett extrainsatt möte i kommunstyrelsens arbetsutskott.
– Jag höll precis på att packa resväskan för att åka till Stockholm över helgen när telefonen ringde, berättar Inger Hilmansson, som då var folkpartistisk ledamot i kommunstyrelsen. Jag ville inte ändra mina planer, så en ersättare fick hoppa in i stället.
På arbetsutskottet fick ledamöterna veta att kommunen ville teckna en avsiktsförklaring om att företaget Fanerdun skulle komma till Kalmar. Ett kinesiskt affärscentrum skulle byggas på platsen för den nedlagda chokladfabriken.
”Inget aprilskämt”
En vecka senare var ett avtal klart och Johan Persson skrev glädjestrålande mail till samtliga kommunanställda. Först kom IKEA, och nu kommer nästa stora etablering till Kalmar, en stad som varit hårt prövad av företagsnedläggningar och arbetslöshet. ”Man skulle kunna tro att det är ett aprilskämt”, skrev han, ”särskilt som jag tillträdde som kommunalråd den 1 april. Men det här är sant”.
Och grattismailen strömmade in till kommunkontoret. ”Bra gjort”. ”Äntligen!” ”Nu vänder det för Kalmar”. Ett driftigt kommunalråd som möttes av idel värme och lovord. Johan Persson var bara 32 år och vid valet en månad senare gick hans parti, socialdemokraterna, rejält framåt. Man ökade med fyra procentenheter till 44,6 procent.
Ministern tog första spadtaget
– Regeringen och den statliga myndigheten Invest in Sweden Agency, ISA, hejade på och backade upp oss här i kommunen, säger Johan Persson. För vi visste ju egentligen inte hur vi skulle agera. Sånt här hade vi ju aldrig varit med om. Men från regeringskansliet förklarade man bara att ”så här gjorde kineser” nu för tiden. De etablerade sig över hela världen. Det var bara att tacka och ta emot.
Kalmarborna var snabba att haka på Kinatrenden. På universitetet startade en 10-poängskurs i Kinakunskap. Och på Västerportskyrkan blev studiecirkeln ”Lär känna ditt Kina” fulltecknad i ett nafs.
Självaste
näringsministern och vice statsministern Maud Olofsson kom till Kalmar en gråruggig februaridag år 2007 för att ta första spadtaget till det som skulle bli norra Europas största handelsplats och en förebild för hela världen.
Provisoriska lokaler
Första etappen invigdes den 28 september 2007 och bestod av 9 000 kvadratmeter och 240 utställare inhysta i provisoriska lokaler. Den andra etappen skulle stått klar sommaren 2008 och utställningscentret skulle blivit 70 000 kvadratmeter med plats för 1 100 utställare inom sport och fritid, skor och väskor, leksaker, verktyg, köksredskap samt hantverk. I anslutning till handelscentret skulle ett fyrstjärnigt hotell, restauranger, 300 bostäder och ett spa byggas. 800 nya arbetstillfällen utlovades.
Det var ingen hejd på löftena. Och kommunen sjösatte en särskild projektorganisation för att hjälpa till. Beslutsvägarna skulle vara korta.
Varningsklockor som ingen ville höra
Mitt i glädjeyran hade dock varningsklockor börjat ringa. Det kom uppgifter från Kina om att hela projektet marknadsfördes som ett sätt att få uppehållstillstånd i Sverige. Något som företaget senare bestämt nekade till, när kommunen började ställa frågor. Länge var det som att ingen ville höra de varningar som börjat komma fram.
Men uppgifterna visade sig vara sanna. För mellan två och tre miljoner yuan (motsvarande summa i svenska kronor) lockades de ki
nesiska affärsmännen med fri skolgång för barnen, med ett hus både i Sverige och i Kina och med permanent uppehållstillstånd. Avslöjandet kom bara några dagar innan en delegation från Kalmar kommun reste till Kina för att marknadsföra staden, regionen och projektet.
Hur gjorde ni för att kolla vad som verkligen var rätt?
Frågan går till Johan Persson, som så här tio år efteråt har svårt att påminna sig exakt vad som hände.
– Men, säger han, vid varje möte där i Kina tog vi upp det här. Man kan inte sälja uppehållstillstånd i Sverige, förklarade vi.
Är du säker på att man ändrade informationen efter det?
– Det kan jag förstås inte vara alldeles säker på. Men det är ju i så fall företaget som har gjort fel. Inte Kalmar kommun.
Obetalda skulder
Under hösten 2008 upphörde projektet på grund av obetalda skulder och att Fanerdun Group AB inte lyckades föra över pengar från Kina till Sverige. 2009 begärdes Fanerdun Group AB i konkurs av fordringsägare.
I konkursen visade
det sig – återigen – att misstankarna om att företaget hade haft en dubbel agenda verkar ha varit riktiga. Bland fordringsägarna återfanns upp mot 100 kinesiska affärsmän som var och en hade betalat en miljon kronor för ett liv i landet där i norr. Bara en handfull av dem krävde sedan pengarna tillbaka när företaget gått i konkurs. De fick runt 300 000 kronor. Och framtiden i Sverige försvann i fjärran.
Resterna av Fanerduns bygge revs under 2011. Idag syns nästan ingenting av det gigantiska projektet.