I går berättade vi om att en ny enkätundersökning som riksförbundet Attention gjort visar att ungefär tre av tio barn i dagens skola med någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (NPF) inte får något stöd alls. Attention är en intresseorganisation för personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.
Teleborgs Centrum är en högstadieskola i Växjö där personalen länge jobbat med att bli bättre på att upptäcka de barn som har svårigheter.
– Jag tror att vi har blivit duktigare på att hålla kontinuerliga möten om och kring elever. Når de målen, lyckas de få betyg i de förmågor de ska ha? Och om svaret är nej eller de ligger på gränsen då diskuterar vi det och i de skeendena sätter vi in resurser eller stöttning, säger Pia Gustafsson som är speciallärare på skolan.
Små åtgärder i klassrummet
Elever som har neuropsykiatriska funktionshinder är ofta ljud- och ljuskänsliga, har svårt att sitta still och att fokusera på skolarbetet. Men enligt Anna Norrman på Riksförbundet Attention behöver åtgärderna som hjälper de här barnen inte vara så komplicerade. Det finns mycket att göra direkt i klassrummet.
– Flera barn behöver egentligen ganska få anpassningar av skolmiljön för att de ska få en lyckad skolgång. Det kan handla om att man tar bort störande element, att man strukturerar upp skoldagen eller att man får tekniska hjälpmedel. Det kan räcka väldigt långt, säger hon till SVT Nyheter Småland.
Fortfarande hinder
Även om det som Anna Norrman från Attention berättar för oss, att det kan räcka med ganska så små anpassningar för att elever med dessa problem ska klara av sin skolgång, stämmer så finns det lärare som vi har haft kontakt med som säger att ”vi kan få kämpa åravis med elever med uppenbara problem, medans skolan bara vill skjuta problemet på framtiden och vill vänta och se”.
Problemet består också i att många lärare idag har dålig utbildning när det gäller dessa frågor och att resurserna inte räcker till för att kunna ägna tid åt bara en av kanske 20 elever som behöver extra stöd, och då är det lätt att den eleven faller mellan stolarna och inte får något stöd. Det var det som var Lillys problem, att hon under hela sin skoltid inte blev uppmärksammad av skolan så att hon kunde få hjälp.
– Nu när jag har fått mina diagnoser och fått det stöd som jag hade behövt, då går allt så mycket lättare. Hade de satt in det stödet redan i skolan hade de kunnat säga att ”vi förstår att du inte är bra på det här ämnet och kan skriva bra på proven – men då gör vi det muntligt istället. Om du är duktig på någonting, men alla runtomkring dig säger att du ”du är inte bra på detta och det är det enda du tycker du är duktig på, då mår du jättedåligt, säger Lilly.
Och specialläraren Pia Gustafsson tycker att utvecklingen går åt rätt håll.
– Vi blir mycket mera individanpassade – hela samhället går ju åt det hållet. Sedan om vi löser mer vet vi ju egentligen inte, men upplevelsen hos individen är att man blir sedd och att vi ska anpassa oss till varje individ är väl positivt, säger hon.
