Under en resa till spanska solkusten besökte författaren Anna Laestadius Larsson lite spontant Picassomuseet i Malaga. På museet visades en utställning med tavlor av Hilma af Klint.
– Jag klev in där och blev bergtagen, säger hon. Jag bara kände att jag måste få veta vem den här kvinnan var.
Del av kvinnokampen
– Bara en sådan sak som att hon var före dem man tidigare har ansett var de abstrakta pionjärerna, säger hon. Och i en tid när man ansåg att kvinnor möjligen kunde måla porträtt och landskap, men de hade inget geni så de kunde ju inte skapa något nytt.
Hilma af Klint var en del av den kvinnokamp som pågick runt förra sekelskiftet, valde att inte gifta sig och anordnade bland annat utställningar för kvinnliga konstnärer.
SE MER: Det här är Hilma av Klint
Nu planeras en konsthall med Hilma af Klints konst i Ytterjärna. Men projektet har omgärdats av konflikter kring både placeringen av konsthallen och hur konsten ska hanteras. Släktingar till Hilma af Klint menar att den antroposofiska rörelsen vill sko sig på konstverken vilket de nekar till.
Vad är din bild – hur såg Hilmas relation till antroposoferna ut?
– Jag skulle säga att Hilmas relation till antroposoferna var en olycklig kärlek från hennes sida, säger Anna Laestadius Larsson.
Hon beskriver att konstnären trots flera försök inte lyckades intressera den antroposofiska rörelsen för sin konst. Framförallt för att hon inte målade på antroposofiskt vis.
Räddade konstsamlingen
Men efter hennes död var det antroposoferna som klev in och räddade af Klints stora konstsamling, som ingen var intresserad av då.
Anna Laestadius Larsson, som under helgens bokmässa håller flera föredrag om sin roman om Hilma af Klint, menar att konstpionjären är högst relevant i dag eftersom hon har mycket gemensamt med nutidsmänniskan.
– Det här att det är så snabba förändringar att man nästan inte känner igen världen. Mitt i det vill man ju hitta nån mening med det hela. Bortom Twitter och Facebook och allt det där, säger hon.