Kan man se att det blir vanligare med specialkost i Sveriges skolor?

– Generellt ökar specialkost över landet. Nu finns det ingen enhetlig statistik som visar hur det ser ut i hela landet, men när jag pratar med kollegor som jobbar i andra kostorganisationer runtom säger de att den ökar. Generellt kan jag säga att en femtedel av alla måltider som serveras i skolorna är specialkost.

Varför vill ni se riktlinjer för specialkost?

– Det finns ingen samsyn eller enhetlig linje mellan olika kommuner. Alla gör sina egna tolkningar. I många kommuner är det ett bekymmer hur man ska förhålla sig till specialkost. Vi fick en önskning från våra medlemmar att vi skulle ta fram en nationell riktlinje.

Har du några exempel på förslag som ni gett gällande specialkost för barn och ungdomar med neuropsykiatrisk funktionsvariation?

– Om du jämför med en specialkost där en elev är allergisk mot ägg – ja, då vet man att man inte lagar en maträtt med ägg. Men om man har en neuropsykiatrisk sjukdom är det väldigt varierande vad eleven kan eller inte kan äta. Det är inte bara en produkt som ska plockas bort. Det kan vara allt från måltidsmiljön till att något barn bara kan äta röda saker, vita saker eller vissa maträtter. Så då blir det en väldig bredd i olikheter hur man ska förhålla sig till det här.

– Vi har tagit fram ett förslag till en arbetsmodell. Att man har en dialog är väldigt viktigt med både rektor, måltidspersonal och föräldrarna. Det viktiga för barnets skull är att man begränsar så lite som möjligt. För de flesta är det bra att ha variation på maten så mycket som möjligt. Så vi ger ett förslag hur man kan ha ett möte och hur man ska tänka för att försöka få barnet att äta så mycket som det bara gå för att få en bra kost.

Hur kommer det sig att man inte har tagit upp det här tidigare?

– Jag vet inte. Men det känns som att det är väldigt välkommet nu. Av de remisserna vi har fått in är det många som säger ”Åh, vad bra att ni tar tag i det här”. Det kanske kommer i rätt läge att vi tar tag i det här.

Hur har ni kommit fram till riktlinjerna?

– Vi har pratat med våra medlemmar: ”Vad ser ni som det svåraste?” och ”vad är det vi behöver få styrning runt?”. Vi som är med i den här gruppen jobbar själva som kostchefer och är i samma situation som våra kollegor. Vi har varit i kontakt med myndigheter och patientorganisationer för att få reda på vad det är vi behöver ta tag i. Vi har lagt mycket tid och läst olika forskningsrapporter för att se vad som finns och vad som är uppdaterat.