Så var det för Benjamin, Saliba och Johnny, som vi träffade i veckan. Nyköpingskillarna som för tio år sedan var ute på djupt vatten, alla tre var dömda för brott. Den gemensamma nämnaren var att de inte hade någon riktig plan för sin framtid. Men så mötte de Mohammed Mouaid. Han var någon som killarna såg upp till – han var äldre, körde fin bil och hade bra jobb. Mohammed startade en killgrupp och så småningom satte de upp en teaterpjäs med fokus på integration. Där fick killarna äntligen bli sedda för något bra, det gav dem hopp. Tanken på applåderna från beslutsfattarna i publiken ger dem gåshud än i dag.  

Fritidsgårdarna lockar inte

När jag under hösten var i Brandkärr och pratade med dagens unga var budskapet tydligt – det saknas förebilder som Mohammed Mouaid. Det finns ingen plats för unga att hänga på, det finns inga vuxna utanför familjen att se upp till. De två befintliga fritidsgårdarna i området lockar inte. Och det är de inte ensamma om att tycka. Fritidsledaren Markus Malkén, som vi har berättat om i veckan, instämmer. Fritidsgårdarna saknar plan, utbildad personal och förebilder. Nyköping har valt att leja ut fritidsverksamheterna till organisationer som, för en ganska mager peng från kommunen, ska bära ett stort ansvar på sina axlar.  

Vem tar ansvar?

För det är just vad det är. Ett stort ansvar. En bra fritidsgård, en förebild som ger hopp, kan vara avgörande för en ung persons framtid. Är det ett ansvar som kommunen borde ta? Det tycker i allafall Markus Malkén. Kommunen jobbar på att stärka fritidsverksamheterna i Nyköping. Det finns planer på ett aktivitetscentrum i Västra skolans lokaler. Men planerna är ännu bara planer.  

I dag jobbar Benjamin, Johnny och Saliba med att hjälpa andra, både inom socialtjänsten och i skolan. De lever liv som de är stolta över. Kanske hade de tagit sig dit de är i dag utan Mohammeds killgrupp eller så var den helt avgörande. Hur många liv kan förändras med rätt förebilder? Det kan bara framtiden utvisa.