Efter Rom, London, Värmland och Venedig har han nu för första gången på allvar skildrat sin hemstad, Stockholm. Hemmablind och något äldre än förr fick Anders Petersen vara sträng och ge sig själv uppdrag, berättar han: ”du måste göra det här nu”.
Ändå omfattar utställningen på Liljevalchs konsthall i Stockholm minst 500 helt nya bilder, vilket han uppskattar till blott tio procent av alla dem som han faktiskt har tagit.
– Anders som person är ju mycket. Därför är det en poäng att hela utställningen är otroligt mycket, den ska vara som ett slag i ansiktet, säger konsthallschefen Mårten Castenfors.
Även om nästan alla fotografier är tagna de senaste tre eller fyra åren skulle det lika gärna kunna vara för tio eller kanske trettio år sedan. Anders Petersen använder fortfarande filmrullar. Svärtan och känslan av gediget ”mörksrumsarbete”, om än digitalt, är en viktig del av det konstnärliga uttrycket, men även motivmässigt binder Anders Petersen ihop i går med i dag.
Killar i kostym – och livmodercancer
Raggare i Farsta, en förlossning på Danderyds sjukhus och fyra unga killar i kostym som går ut nian på Rinkebyskolan. De gånger som kläderna signalerar samtid andas bilden som helhet ändå något annat.
Bollhusgränd, Harry, Kråkan, Allhelgonalunden, Kungsgatan, Slussen. Barbro, Wermländska sällskapets bal på Grand hotel, burleskartisten Malin på Södermalm. Ett kalsongparty. Anders Petersen kan adresserna och förnamnen på nästan alla som han har fotograferat. Han minns situationerna.
Det gäller även bilden på en plåtskål med vad som ser ut som en konstig kroppsdel.
– Det är en cancer, en livmodercancer.
Tidigare har han sammanfattat sitt arbete som ”privatdokumentärt”. När han började fotografera på Café Lehmitz i Hamburg 1967 intresserade han sig mer för stämningar och miljöer. Nu är han mest koncentrerad på människorna, och under en rundvandring på Liljevalchs kan man kanske få för sig att det är hos dem på gatan som han har sitt hjärta.
– Det är en stor missuppfattning, det handlar verkligen inte om det. Jag väljer de människor som jag kan identifiera mig med, lägg märke till att de finns i samhällets alla skikt.
– Det är inte ytan som förenar oss utan det som vi har under. Jag är ute efter det vardagliga och väldigt mycket handlar om längtan efter gemenskap, att vara älskad och synas och vara en del av allting.
Pocketkamera
Anders Petersen jobbar på ”ta-avstånd” som han säger. Han använder en liten japansk pocketkamera med ”världens bästa optik”, som slutade tillverkas före millennieskiftet. För att ta skarpa bilder måste motivet i regel vara så nära att han kan nå det med handen. För att komma dit behöver han – oftast – prata med dem som han vill fotografera. Numera är han rak och direkt:
– ”Hej, jag heter Anders och jag håller på och plåtar. Det ska bli en utställning och en bok. Har du lust att vara med?”
Efteråt skriver han upp adressen och visar så småningom upp den färdiga bilden.
Tronarvinge
Hur vardaglig är då Nobelfesten? Anders Petersen bild av prinsessan Victoria visar en högst mänsklig tronarvinge.
– Bakom all den här pråliga ytan finns vanligt folk, det handlar om att försöka närma sig den oskuldsfulla delen av människan utan att för den skull hamna i romantik. Jag tror att en av de viktigaste sakerna för en fotograf är att vara oskuldsfull, att kunna behålla sin nyfikenhet. Det är bra att vara lite naiv, att tillåta sig att fotografera en solnedgång bara för att den är vacker, säger han och fortsätter:
– Det är ett förhållningssätt som jag försöker beskriva nu. Jag fotograferar med mina känslor.